Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hetsningen från en vanlig täflan mellan djur till
en ondskefull kamp mellan människor? Var det
icke hon, som hviskat i Egils öra lögnfulla ord,
hvilka kommit denne att besvara Arnliots
trohjärtade vänlighet med en blodig skymf? Och, till
sist, var det icke hon, som med lömskt tal och
eggande hån väpnat mot honom de fem, som sökt
dräpa honom?
Sannerligen, djupt måste denna kvinna hata
honom, då hon kunnat så bereda hans ofärd! Skulle
hon nu, sedan han dödat hennes broder, skona
honom? —
Våren och sommaren förgingo för Arnliot
under drägliga förhållanden. Dagar och nätter voro
ljusa, vandringar i skog och mark uppfriskade hans
sinne, på jakt och fiske fans rik tillgång. Hvad
han själf icke kunde skaffa sig, köpte han genom
Erle. Han gick aldrig ut på ströftåg för att röfva
eller utöfva våld mot vägfarande, utan tillhörde
dessa fredliga fredlöse, hvaraf det den tiden fans
ett. så stort antal.
En dag mötte han i skogen två män. Som
Arnliot var väf väpnad och ej fruktade för att
två skulle kunna öfverväldiga honom, gick han
fram till dem. De hälsade båda och kallade
honom vid namn.
— Hvilka ären I, frågade han.
— Känner du icke igen oss? Faste Afre och
Tore Gök, som erbjödo dig sin hjälp dagen förr
än Gällö brändes, svarade den resligaste af dem.
— Nu minnes jag eder, men det har händt
så mycket sedan edert besök, att det är ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
