Ymer / Årgång 1 (1881) / 59 (1882) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ångaren Oscar Dicksons färd till Jenisej 1880, af W. Fraser - 2. Infrysningen - 3. Resan öfver den sibirska tundran

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

något proviant för tre veckor, troende att färden endast skulle räcka
tio dagar. Vi körde till deras tält, dit vi ankommo kl. 8 på qvällen.

Den 21 okt. Samojederna tycktes nu hafva ändrat mening och
allvarligen afråda oss från färden. De blåste i snön för att visa
oss snöstormarne, och vid åsynen af vår proviant och ekipering
utropade de oupphörligen : adam = duger icke. Stadens namn fortfor
att vara det obekanta Sale-Garde, men på våra tecken om afståndet
svarade de med utropet: hau, hau! = långt, långt! och gjorde i
en träbit femtio inskärningar. Vi skulle således färdas 50 dagar
med vår bristfälliga utstyrsel. Men vårt beslut stod fast. Hr
Lönnholm afsändes till fartyget för att förstärka vår proviant. Det
förtjenar anmärkas, att vid återfärden i mörkret samojeden, som var
hans vägvisare, tappade spåret och först efter ett längre ängsligt
sökande återfann det. Var det ett förespel af en ren händelse, eller
ville samojoden ännu en gång visa oss vanskligheten af vårt företag?

3.        Resan öfver den sibiriska tundran.

Den 22 oktober—22 december.

Medan vi nu söka erinra oss minnena från denna färd,
öfverraskas vi sjelfva af deras magerhet, så att vi knappt veta hvad vi
gjort af den två månader långa tiden. Vi förde ingen dagbok. På
«öfver en månad drog ingen af oss upp sin klocka. De enda ord af deras
språk, hvarmed vi kunde tilltala samojederna, voro sauvo, bra, och
adam, illa. När den ena dagen i dyster enformighet liknar den andra,
när man lefver vildens lif, beröfvad äfven den tarfligaste
tankesysselsättning, och när man ingenting kan sjelf bidraga till sitt öde,
utan nästan mekaniskt flyttas framåt, förslöas minne och själ. Om
härtill lägges nöden och ovissheten, är det lätt begripligt att vår
«enda tanke bestod i att uppehålla lifvet. Med vår klena utrustning
skulle äfven detta hafva blifvit oss omöjligt, så framt ej
samojedhustrun Minna redan vid resans början med outtröttlig ifver sytt oss
samojedkläder. Likaledes lagade de i ordning åt oss slädar med
rygg- och sido-stöd; äfvensom de, dock efter flera dagars nöd och till följd
af uttrycklig påminnelse, beredde oss ett samojedläger af bräder och
ris på marken i tältet, där vi till att börja med fingo ligga på bara
snön.

Vår resa började den 22 okt. och gick mycket långsamt, steg
för steg, till följd af den betydliga renhjorden. Dagarnes korthet
tillät icke att färdas mer än 12 à 15 verst om dagen. Äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>