Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Anton Rolandsson Martin, af Simon Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sannolikt ganska vidlyftiga handskrifter, som han tänkte
testamentera till Åbo akademis bibliotek. Om så skedde, hafva de
förmodligen gått förlorade i den stora vådelden 1827.
Det var ej endast åt naturvetenskapliga och medicinska ämnen,
som Martin egnade sitt författarskap. Den allmänna ekonomiens fält
beträddes gerna af den tidens naturforskare; så gjorde på sätt och vis
äfven Martin. Redan i sin svenska lefnadsbeskrifning hade han egnat
några sidor åt betraktelser öfver lyxens och modernas fördärflighet.
Närmaste anledningen därtill var den jemförelse, som han haft
tillfälle att göra mellan förhållandena i Norge och i Sverige. »I Norge
voro landshöfdingens döttrar intet grannare än gästgifvar- och
källar-pigor här.» Ett par år senare skrifver han till Wargentin: »Jag
har i vinter för tidsfördrifs skuld gjort en uppdiktad filosofisk resa
till att göra moderna löjliga och att grundligen visa deras skadeliga
verkan . . . Stundom är jag där allvarsam, stundom löjlig . . .
Ibland annat förekommer där en förskräcklig skräddare- och
petit-niaitre-förföljelse, som skedde af mig, då jag var regent i landet,
men aflopp olyckligt för mig, ty modernas drottning utgaf ett
manifest, en katolsk bannlysning, hvarefter jag inmanades i själarnas
fängelse etc.» Detta arbete, hvars goda afsigt torde hafva varit
för-tjenstfullare, än plan och utförande, var måhända affattadt i bundon
form. Redan vid 12 års ålder började han författa skaldestycken (rätt
goda, efter hvad han sjelf säger); »poesien begynte vid denna
tiden bli mitt hufvudstudium, jerate fysiken». Hans tal på vers vid
en akademisk festlighet 1750 är förut omnämndt. Äfven under
senare år synes han hafva flitigt egnat sig åt poetiskt författarskap,
hvari han fann stor glädje, och »verserna flödade — säger han —
med full åder». Han trodde sig vara skapad till skald och säger, att
han lyckades bättre i bunden än obunden form.
Tvifvels utan utgjorde likväl de vittra arbetena — de må nu
hafva varit mer eller mindre lyckade — egentligen endast ett
»tidsfördrif», såsom han sjelf säger om sin ofvan omtalade filosofiska resa.
Hans hufvudpassion var att studera naturen, att göra iakttagelser
och att anställa »rön». När han under sin vistelse i Bergen en gång
följt med några fiskare till hafs och de under en häftig storm voro
i fara att hvart ögonblick förolyckas, fann han ett slags tröst i »den
galna spekulation: när det nu går till grund, får jag väl se, huru
den underliga hafsbotten ser ut i sitt element både till djur och
växter». — Sitt amputerade ben undersökte han. — Under sitt
bedröfliga tillstånd före och efter amputationen led han mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
