Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Sällskapets förhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksantiqvarien H. Hildebrand förevisade två armband och två
fot-ringar af silfver från östra Afrika, trakten närmast i norr om Abessinien,
h vilka " nyligen blifvit inköpta för sällskapets samlingar. Han fäste
uppmärksamheten vid den enkla och sinnrika låsinrättningen, en genom tre
från de två motsatta hållen utgående öglor stucken sprint, hvilken hindras
från bortfallande genom en långsgående öppning samt en genom denna trädd,
i en ögla placerad tvärsprint. Vidare påpekade han analogien i form mellan
dessa föremål och de smycken, som träffas i de stora silfverskatterna från
slutet af vår hednatid, en analogi, som beror derpå, att till grund för en
del àf båda gruppernas smycken ligga arabiska former, som, i Sverige
inkomna med de arabiska mynten, länge sedan blifvit här aflösta af andra
former, medan de i Afrikas östra och norra delar under århundradenas lopp
bibehållits helt eller nästan oförändrade.
Sekreteraren lemnade några meddelanden om den senaste
forskningsresan genom södra Afrika. Han fäste först uppmärksamheten derpå, att
Afrika, såsom omgifvet på tre sidor af haf, äfven, kan på tre väsentligt
olika vägar genomskäras. På alla dessa vägar hafva äfven i våra dagar
forskningsresade lyckats framtränga, ehuru alltid under ofantliga svårigheter.
Så lyckades Rohlfs åren 1865—67 framtränga från Medelhafvet till
Guineakusten. Från Indiska oceanen banade sig Speke och Grant väg 1860—63
under den expedition, då de till hufvuddragen löste den urgamla Nilgåtan.
Södra Afrika slutligen har flere gånger genomskurits af forskare. Först af
Li-vingstone, som från midten af Sydafrika framträngde till Loanda och derifrån
återvände, vandrade under åren 1854—56 till Zambezis mynning. Sedan kom
Cameron, hvilken skar Afrika i motsatt riktning 1873—75. Slutligen kom
Stanley, »Afrikaforskningens Bismarck», såsom han med skäl blifvit kallad,
och gjorde sitt evigt minnesvärda hjeltetåg utför Congofloden. — Eggade af
dessa resor och den ofta upprepade förebråelsen för overksamhet, beslöto
äfven portugiserna, hvilka ega besittningar vid båda kusterna, att utsända
en expedition till det inre af Afrika. Enligt yttrande af den minister, som
först tog saken om hand, skulle expeditionen blifva i en stil, som hittills
varit okänd i Europa. I sjelfva verket blef på regeringens förslag beviljad
för ändamålet den ansenliga summan af 30 contos, motsvarande omkring
6,600 engelska pund. I maj 1877 uppdrogs expeditionen åt Serpa Pinto,
major vid portugisiska armén, Brito Capello, kapten vid flottan, och Ivens,
löjtnant vid densamma. Serpa Pinto, född 1846, hade förut under sin
militära tjenstgöring trängt ganska långt in i Afrika från de portugisiska
besittningarna vid östra kusten och var genom fleråriga geografiska och
astronomiska studier väl förberedd för sitt värf. Meddelanden om expeditionen
hafva tid efter annan varit synliga i »Petermann’s Mittheilungen» och andra
periodiska skrifter. Föredraganden meddelade ett och annat ur Serpa Pintos
resebeskrifning, hvaraf för närvarande en öfversättning är under tryckning.[1]
Expeditionen, som var beräknad på 3 år, hade till uppgift att utforska
länderna mellan Portugals besittningar i vester och öster samt förhållandena
mellan Congos och Zambezis flodområden. Den ankom till Loanda i början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
