Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 - Forskningarne mot och i Central-Afrika åren 1878-1881, af Gust. von Düben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F0B8KHINGAXNE HOT OCH 1 .CEHUUIi-ÅFElEA ÅBBN 1878—1881. 85
en gång varda utförselartiklar från Afrika, när dess inre och dess
tillgångar varda kända. Men för att den inledda rörelsen skall kunna
utvecklas, framför allt trä och cerealier skola kunna utföras, måste
transporten underlättas och nya medel för sådan anordnas.
Hvad beträffar Nordafrika och norra vägen till Sudan, har man der
sedan gammalt kameler, hvilka tillsvidare torde i dessa torra
ökentrakter tillfredsställa behofven. Men i landet omkring och söder om
eqvatorn, med dess skogar, träsk och floder, har kamelen ingen
användning och lämpar sig dessutom icke för tunga eller skrymmande
bördor.
Der finnes egentligen blott ett enda transportmedel: negern såsom
bärare, lejd eller slaf. Den förre är mycket dyr. En kapten i
engelska flottan, mr Foot, som ville bilda ett kompani för transport
mellan Dar-es-Salam och Tanganjika-sjön, med regelbunden
verksamhet mellan stationer, som skulle upprättas vid denna väg, först på
150, sedan på 30 kilometers afstånd från hvarandra, har beräknat,
att man för närvarande icke med lejda bärare kan föra varor en gros
från Bagamojo till sjön, vid pass 960 kilometer, för mindre kostnad
än 120 francs pr kilogram. Så dyr är nu icke transporten med
slaf-var, hvilka vid fram- eller återkomsten kunna säljas, men ingen
europé vill eller får numera använda sådana. Savorgan de Brassa
har gjort så, att han vid början af sina resor köpt slafvar och vid
slutet frigifvit dem. Det är måhända en loflig samvetskompromiss. —
En åtgärd, hvilken 1881 vidtagits af de anglikanske missionärerna å
Zanzibarhållet, är att anställa särskild person, som leder och
öfver-vakar karavaner och transporter. Derigenom bör man på förhand
vara säker om en eljest först småningom förvärfvad, ofta dyrköpt
sak-och väg-kännedom hos ledaren, en bärarekår skall uppfostras, och
dessutom vinnas flere andra fördelar, hvarigenom kostnaderna kunna
minskas och transporten varda både jämnare och säkrare.
Man har äfven försökt andra transportmedel. Åsnor hafva
stundom visat sig rätt bra för ändamålet, men de kunna bära så litet
och äro noga med afseende på födoämnen. Samma är förhållandet
med hästar och mulor. De äro alla för dyra såsom bärare, och inga
vägar finnas hvarpå de skulle kunna användas såsom dragare. Mulorna
äro dock ännu föga försökta.
Missionären Roger PiHce, förtrogen med det i Kapkolonien och
söder om Cunené använda transportsättet med stora vagnar, dragna
af 8—18 par oxar, förde en sådan oxvagn från kusten lyckligt upp
till Mpvapva. Men då första belgiska expeditionen 1878, uppmuntrad
af detta föredöme, skulle försöka samma metod, misslyckades
försöket. Hufvudorsaken härtill var väl den, att man bar sig illa åt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
