Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 - Minnen från vår förra besittning S:t Barthélemy, af A. Th. Goës - 1. S:t Jean, l'Orient och Grandfond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 MINNEN FRÅN VÅR FÖRRA BESITTNING S:T BARTHÉLEMY.
ning. Inbetalningen af aktiebeloppen syntes hafva gått trögt, att döma
af de ständiga påminnelserna om uppgörelse. Till en början arbetade
bolaget också med ringa omfång, ty 1817 utbjödos endast 150 tunnor
salt; men följande året började affärerna repa sig, ty saltskörden steg
då till 3,000 tunnor. Åren 1829 och 1832 till och med 1837 eller
tillsammans 7 år gåfvo 53,347 »barrels» (= 52,693 sv. tunnor) salt,
som inbragte 23,397 dlhr i försäljning, sedan 121 tunnor afdragits,
hvilka gingo till egarne af kringliggande mark. Efter den svåra
orkanen 1837, som förstörde verken, lågo dessa öde, isynnerhet som deras
hufvudsakliga tillsyn, d:r Leurén, flyttat till sina sockerodlingar på
S:t Eustatius och numera lefde med bruten helsa. Under torkåret
1849 — 1850 gaf likväl Grand Salin ensamt 10,000 tunnor, och ännu
1867 gaf hon, tack vare torkan mot slutet af året, 5,000 tunnor,
oak-tadt den ringa omsorg som egnats denna krik, hvilken är den bästa
och jämte salinerna vid Petit och Grand Cul de Sac den enda
gif-vande.
Nedifrån S:t Jeans strand ljuda tre utdragna stötar såsom ur en
lur, hvilket upprepas länge med korta mellanrum. Vi hasta utför den
backiga vägen, som leder ned mot viken, att se hvad som är på farde.
En mängd landtfolk, negrer, färgade och hvita af båda könen
och alla åldrar från sexåringen till gubben, äro samlade på den hvita
sanden, som återkastar de starka solstrålarna med ett bländande ljus,
och några äro sysselsatta med klargöring af en stor not.
En anförare för hopen sätter åter luren för munnen och låter
utgå ett öfverväldigande starkt ljud från det simpla instrumentet, en
stor snäcka, samma slag som brukas till prydnader i våra bättre
trädgårdar och kallas lambis — Strombus gigas —; det yttersta af
spiran är afhugget och man har blåsverktyget, de gamles krigslur,
färdigt; i franska koloniernas äldsta tider begagnades det äfven i stället
för kyrkklockor; dess ljud höres väl en qvarts mil.
Den för många välkomna kallelsen utmärker, att ett stim af Yacks*),
ett slags liten makrill ej större än en mört, i sällskap med
näbbgäddor och andra fiskar visat sig utanför viken, och att man behöfver
hjelp för notdragning. Den stora fiskhopen rusar inåt viken, flyktande
för glupska delfiner, hajar och större makrillarter såsom boniter,
ca-vallos. Men äfven Yacken sjelf jagar framför sig den underlägsna
spratten**), ett slags skarpsill, som, bragt ända in på grund, gör det
sista försöket att med ett högt skutt rädda sig, men då mången gång
råkar upp på det torra och ej bättre ut än de, som komma i Yackens
*) Caranx Plumieri BL
’*) Harengula clupeola Cuo. Val.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
