Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7-8 - Om en grafhög från stenåldern i guvernementet Irkutsk, af I. N. Witkoffski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stöt till den nyss nämnda stenen med urgröpningen; här lågo
likaledes några harben, högra underkäken af en bäfver och två stycken
träkol. På 9 verschoks afstånd från fotspetsarne låg skelettet af ett
barn, omgifvet af ett eget lager röd sand. Benen lågo utan ordning
liksom hade de blifvit kastade samman i en hög. Fragmentet af
öfverkäken, som fans här, svarar fullkomligt mot underkäken, som låg på
ofvannämnda skeletts lårben.
Detta är nu allt, som blef funnet bredvid detta skelett, och som
den döde följaktligen ansett nödigt att taga med sig till lifvet bortom
grafven.
Såväl kraniet som skelettet i sin helhet äro utmärkt väl
bibehållna; endast den ena höftpannan, enskilda stycken af ryggraden,
liksom enskilda benföremål hafva blifvit förstörda af tiden. Vid en
djupare gräfning under stället, der skelettet låg, framträdde ett lager
af rent grå sand med ett knapt märkligt horisontalt lager af mylla;
i detta fans, l/2 arschin inunder skelettet, en samling grodben.
[Härefter följer en beskrifning af andra skelett och vid dem funna
föremål — hvilket här utelemnas.]
I den sista kanalen, som jag lät gräfva nästan vid brädden af
Angara, fans i det öfversta jordlagret, på 5 verschoks djup,
skelettet af ett barn, som påtagligen icke har det minsta gemensamt med
de nyss nämnda. Det låg med hufvudet mot öster och armarna
korslagda på bröstet; kraniet är mycket tunt; i underkäken finnas
endast 2 utvecklade tänder. Jorden, som omgaf skelettet, afvek i
inga hänseenden från den kringliggande. Arbetarne rådde mig att
icke förstöra benen, som enligt deras mening tillhört »en kristen»,
och jag hade heller ingen anledning att icke följa deras råd, så
mycket mer som resterna af skelettet icke erbjödo något som helst
märkligt och der icke funnos några spår af saker kring detsamma.
Arbetarne fingo nu brådt, och det var med ögonskenlig förnöjelse som de
kastade jorden öfver benen och trampade till den med fötterna.
Märkligt nog: trots den likgiltighet, jag kunde nästan säga råhet, som
arbetarne hade lagt i dagen under uppgräfningen af de föregående
skeletten, visade de vid detta tillfälle liksom en viss fruktan och
samvetsqval öfver att hafva stört den dödes ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
