Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Några minnen från Sardinien, af Oscar Montelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
NÅGRA MINNEN FRÅN SARDINIEN.
en af Roms kornbodar, är ön nu till stor del ouppodlad, och Vb af
dess yta skall vara betäckt med. skog. I senaste tid lär dock
åkerbruket hafva börjat att höja sig.
En följd af landets dåliga odling är dess osunda klimat. Från
juli till slutet af oktober är luften så fyld med febergift — malaria
eller, såsom den här kallas, intemperie, — att det skulle medföra en
nästan säker död för hvarje främling, om han försökte att qvarstanna
på landet; endast i de större städerna kan han våga att uppehålla
sig. Febern är visserligen i synnerhet stark på de lågt belägna
ställena, men stiger också högt upp, tvingande till och med bergverken
att under nämnda tid afbryta sitt arbete.
Med en yta föga större än Vestergötland och Dal, hade Sardinien
år 1879 en befolkning af 671,800 menniskor1, eller föga mer än
nämnda båda svenska landskap tillsammans, ehuru dessa efter våra
förhållanden äro ganska godt befolkade, och Sardinien efter
italienska förhållanden ganska klent. Öns två största städer, hufvudstaden
Cágliari på södra kusten och Sássari nära den norra, hafva hvardera
omkring 33,000 invånare, en katedral och ett universitet. Cágliari
skall leda sitt ursprung från den puniska tiden; stadens romerska
namn var Caralis eller Calaris.
Sardiniens befolkning skulle utan tvifvel hafva varit betydligt
större, om icke blodshämnden, »la vendetta», skördat så många offer.
Det är nämligen icke blott på Corsica, som denna blodiga sjelfhämnd
rasar, hvilken vi känna äfven från vår äldre historia, men hvilken i
Sverige redan för ett hälft årtusende sedan började öfverlåta sin rätt
åt lagens straffande myndighet. På Sardinien lär man ännu i början
af detta århundrade ofta hafva räknat ända till 1000 af vendetta
framkallade mord på ett år. I senare tid hafva väl förhållandena
blif-vit bättre, men ännu torde det dröja länge, innan det onda blir
uppryckt med rötterna.
En rot, som det icke är lätt att få bugt med, är nämligen att
söka i den försummade folkupplysningen. Det uppgifves, att af 1000
sarder ej mindre än 880 äro alldeles okunniga i konsten att läsa och
skrifva. Då kan man ock förstå, att behofvet af något att läsa icke
kan vara särdeles stort. När jag i Oristano, en stad med en
erke-biskop och 7,000 andra invånare, hvilka genom jernväg stå i lätt
förbindelse med Cágliari, bad att få se någon af stadens tidningar, fick
1 Enligt benäget meddelande af hr förste aktuarien K. Sidenbladh är
Sardiniens yta 23,842 qvadratkilometer, Vestergötlands 18,685 och Dals 4,196, eller
båda landskapen tillhopa 22,881 qv.-kilom. Dessa två landskap hade den 31
december 1880 en befolkning af 669,505; Sardiniens folkmängd var den 31
december 1879 671,772.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
