Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om den italienska expeditionen till Patagonien och Eldslandet under ledning af löjtnant G Bove, af H. von Feilitzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. OM DEN ITALIENSKA EXPEDITIONEN TILL PATAGONIEN OCH ELDSLANDET. 85
med ett dystert uttryck. Läpparna tjocka och nedhängande. De
hafva starka käkar med vackra tänder. Deras hår är.rakt, svart
och groft. På ett enda ställe sågo vi två eller tre individer med
lockigt, brunt hår, men dessa torde få betraktas snarare som
frukten af besök af hvalfångare, som ofta färdas på de australiska
hafven, än som särskilda typer af eldsländare. Män och qvinnor bära
håret långt nedhängande på axlarna. Några binda upp det om
huf-vudet med en läderrem, men de flesta låta det växa, som det vill,
hvarigenom både män och qvinnor mera likna furier är menskliga
varelser. Man torde knappast finna några skalliga personer, och
blott hos de äldsta ser man början till grått hår. Männen* hafva
endast helt kort skägg, som dock oftast ryckes bort eller afskäres med
knifvar, gjorda af snäckor. På kroppen hafva hvarken män eller
qvinnor något hår.
Oproportionerligheten mellan hufvud och bål och mellan bålen
och lemmarna är så betydlig, att hvarje eldsländares kropp nästan
tyckes bildad af delar från olika individer. Ben och armar äro
förvånande små, och man förundras, huru de förra kunna bära upp
ett så enormt hufvud och ett så stort bröst. Benen äro så väl hos
män som qvinnor starkt böjda, och när de gå, gifva de åt kroppen
en vaggande rörelse, som påminner om ett skepps rullaAde. Huden
på benen är spänd genom deras bruk att sitta på huk, men när de
stå upprätt, faller den ned i veck, särskildt på knäna. Händer och
fötter äro mycket små.
Männen äro nästan mera begärliga efter prydnader är qvinnorna.
Halsband af snäckor, armband af sälhud, band áf guanaco-senor
m. m. voro tills för icke länge sedan deras enda prydnader.’ De hafva
lyckligtvis ännu ej lärt konsten att tatuera sig, men de måla sig i
stället: Vanligtvis anbringa de parallela linier af olika färger tvärs
öfver ansigtet från ögonen till hakan, snirklar på näsa och kindben
och de bisarraste teckningar på bröst och armar. För att undvika
besväret med en långvarig toilett, bestryka dock de flesta hela
kroppen, ansigtet och håret med en eller flere färger.
Dessa prydnader och en liten kappa af säl- eller guanacoskinn
öfver-axlarna, fasthållen med ett band om halsen, utgöra en
eldsländares enda beklädnad. Somliga hafva icke ens den lilla kappan,
och med bart bröst, bara armar och bara ben trotsa de väderleken
i ett land, som är utsatt för häftiga stormar, snö under tio månader
af året och för ett nästan dagligt häftigt regn. Och i sina eländiga
hyddor, som vi nyss beskrifvit, finna de knappast mera skydd. Dessa
bostäders uselhet är en följd af det nomadlif, som eldsländaren
måste föra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
