Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7-8 - Den tyska magnetisk-meteorologiska expeditionen till Syd-Georgien, af Samuel Blixén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN TYSKA MAGNETISK-METE0B0L0G18KA EXPEDITIONEN TILL SYD-GEORGIEN. 263
ehuru det snöade t. o. m. någon gång midt i sommaren, t. ex.
under julen.
De vanligaste vindarna voro vest och sydvest, de nordliga
medförde alltid dimma. Under sommaren herskade nästan beständigt
tjock disig luft, hvilken särdeles försvårade alla exkursioner. Sådana •
gjordes dock åtskilliga gånger och nåddes då topparna af de omkring
700 m. höga bergarmar (Vorberge), som utskjuta från den ön
genomskärande, 2 à 3000 m. höga bergskedjan. Uppstigandet på dessa
skifferberg var ytterst mödosamt, och oaktadt alla ansträngningar
uppnåddes aldrig en längre distans än omkring en geografisk mil.
Uppgiften att genomforska ön strandade derföre på omöjligheten att
passera glaciererna med den ringa styrka, hvarmed dessa expeditioner
måste företagas. Bergen slutta ofta lodrätt mot hafvet, och kedjans
högsta punkter lågo på omkring 15 kilometers afstånd från stationen.
Topparna af de nämnda bergarmarna voro under sommaren snöfria
och då betäckta med lafvar.
Den enda bergart, som förefans, var urlerskiffer, på några
ställen blandad med qvartsarter. Äfven de stenar, so» nedfördes af
glaciererna från af expeditionen ouppnådda höjder, voro af samma art.
Egentliga malmarter funnos således ej, dock var skiffern något
jernförande, dock endast så mycket, att densamma hade ett, om också
knappt märkbart inflytande på magnetnålen.
Inga landtfäggdjur funnos på ön, och af vattenmammifera endast
sjöelefant (Phoca proboscidea) och sjöleopard i ringa antal. Dessa
fortplantade sig dock ej i bugten.
Foglar voro rikligare. Tvenne arter pinguiner (König und Esel)
vistades der i stora massor och redde sina bon, alltid vända mot
solen. Äggen voro mycket välsmakande. Under parningstiden besöktes
ön af Procellaria gigantea i stort antal, hvars ägg smakade förträffligt.
Procellaria Capensis (kapdufvan) var äfvenledes endast en sommargäst,
men förekom då i oräkneligt antal och häckade i små fördjupningar
under gräset. Denna fogel förföljdes till den grad af en rofmås, att
den endast om nätterna lemnade sina bon. En Procellaria, af
meddelaren kallad »equinoxalis», visade sig någon gång under sommaren.
Äfven af änder fans endast en art, som blef ytterst sällsynt genom
ständigt jagande. Kormoraner visade sig i ringa antal. Albatrosser
(Diomedea), med praktfulla bruna fjädrar, funnos endast under
sommaren och byggde sina bon hängande på klipporna. Af den hvita
albatrossen sågos endast tvenne exemplar. Den hvita
dominikaner-måsen var allmän. I ringa antal fans under hela året den ätbara,
mycket orädda »antarktiska dufvan» (Chionis alba), äfvenså en
sång-fogel af en lärkas storlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
