Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast gammal glacieris syntes på fjellen, och gräset var alldeles fullvuxet.
Här måtte alltså hafva varit tidig vår. Jag sände då båtarna genom sundet
på renjagt. Nordöstra delen af Stans Foreland bildar ett stort lågland med
godt gräsbete för renarna, som här finnas i hundratal; antagligen är här
nu för tiden den bästa mark för renjagt på hela Spetsbergen, enär platsen
sällan besökes af fångstmän. Vattnet är vid udden (Kap Lee) mycket
grundt, hvilket gör det svårt att landa. Renarna voro nu redan så feta,
att jag aldrig sett dem vid bättre hull ens i slutet af september, och äfven
detta är ett bevis på tidig vår och god föda för djuren. Den 6 aug. på
aftonen var luftens temperatur i skuggan +12° G. och vattnets vid ytan
+ 9° C. Den 10 och 11 låg jag för ankar i Agardhs bay på vestra sidan
af Storfjorden, hvarest jag fick några renar, men de voro icke på långt när
så storå och feta som renarna på Stans Foreland. Den 13 aug. ankrade
jag åter vid Walter Thvmen strait *och sände ännu en gång båtarna in
genom sundet på renjagt, enär här ingen annan fångst var att göra. Från
d. 1 till d. 17 aug. var för det mesta lugnt, med klar luft och solsken;
blott några gånger blåste en svag bris utåt fjorden. Den 17 och 18 blåste
det från S och SSV, och under natten till d. 17 föll litet snö i fjellen, som
dock strax smälte. Efter 6 dagars frånvaro kommo båtarna tillbaka d. 19
aug. lastade med renar. Bland de renar de skjutit var en gammal oxe,
som var kastrerad och märkt i örat. Det var säkerligen en af de renar,
som 1872 sprungo bort från Nordenskiöld i Mossel bay. Harpimeraren
berättade, att öster om Stans Foreland och Barents land icke syntes spår af
is, och att det gick sjö mot landet på den sidan. Den 20 aug. började jag
segla ut ur fjorden för att gå öster ut att söka fångst, men då jag hade
passerat Whales point, kom vinden från SO och O med stark tjocka, som
varade i flere dagar. Den 23 styrde jag derför hem till Norge, då jag icke
kunde uträtta något i »denne Taagekjelder».
Sena8te forskningar på Nya Guinea. Oaktadt så framstående
vetenskapsmän som Wallace, d’Albertis, Miklucho Maclav och A. B. Meyer
under de sista tjugu åren gjort Nya Guinea till föremål för ihärdiga
forskningar och derifrån hemfört rika samlingar och iakttagelser, kan dock denna
jordens största ö anses såsom en af verldens minst kända delar. Orsaken
härtill har varit den, att, med undantag af d’Albertis, ingen resande
förmått intränga särdeles långt från kusten; invånarnas vildhet och det osunda
klimatet hafva deremot upprest oöfverstigliga hinder. Under det sist
förflutna året har emellertid Nya Guinea i högre grad än förr ådragit sig den
allmänna uppmärksamheten med anledning af det bekanta förslaget att ön
skulle annekteras af kolonien Queensland. Detta förslag vann visserligen
icke den engelska regeringens godkännande och har derför gått om intet,
men det har haft till följd några forskningsresor äfvensom planer till nya
sådana, för hvilka nedan med några ord skall redogöras.
Den som under det sista årtiondet egnat Nya Guinea en mera
genomgående undersökning är mr Wil/red Poicell, känd genom sin treåriga
vistelse på Nya Britannien (»Wanderings in a wild counlry», London 1883).
Med sitt eget fartyg har han berest hela den östra och nordöstra kusten,
undersökt de närliggande ögrupperna och flerstädes gjort landstigningar på
sjelfva hufvudön. Hans åsigter om landet och folket äro i flere afseenden
afvikande från dem man förut i allmänhet hyst. Invånarna äro, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
