Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de hemska gestalterna från eskimåverlden, hexor och onda andar,
qvarlef-vor från schamanismens period, i bredd med hvilken den senare tidens
åskådning framstår som en jemförelsevis hög och ädel religion. Indianen
såg liksom nordbon ett lefvande väsen i allting, hvarje företeelse hade sin
inneboende själ: norrskenet lika väl som isbjörnen. Wabanaki-religionen
skapade, i korthet sagdt, en mytologi sådan som en, hvilken läst den
nordiska eddan, Beowulf, Kalevala och de isländska sagorna, skulle skapa.
Deremot är hans religion till anda och innehåll fullkomligt olik allt annat
amerikanskt.
Vi kunna ej här inkräkta utrymmet med att uppdraga någon parallel
mellan behandlingen af likartade ämnen i eddan och i algonkin-mytologien,
utan tillåta oss att hänvisa den, som vill inhemta något närmare derom,
till en uppsats af samme mr Leland, »The Edda among the Algonquin
indians» (i »The Atlantic Monthly», 1884, s. 222—234), i hvilken en mängd
slående sammanställningar i denna väg äro framlagda.
Nu frågar man med rätta, hvadan det kan komma sig att indianerna
i Maine och New Brunswick tillegnat sig så mycket af den nordiska
edda-verlden i sina sånger eller, derest detta innehåll kommit till dem genom
eskimåerna, huru dessa senare fått det från nordboarne, hvilka ju redan
vid beröringen med dem voro kristnade! Förf. tilltror sig ej att besvara
den första frågan; fastmer anser han, att vi .här befinna oss inför ett
ännu olöst mysterium, i ty att frågan» om eddainnehållets ursprung och
förhållande till de äldre schamanistiska kulterna (närmast lappar, finnar,
samojeder, eskimåer och tatarer) ännu ej är utredt. Deremot veta vi
åtskilligt om det inflytande nordboame utöfvade på eskimåer och genom dem på
indianerna. Man har i allmänhet ej lagt tillbörlig vigt vid det förhållandet
att nordboame i hela 300 år dröjde på Grönland, att en mängd historier
om dem ännu i dag berättas af eskimåerna, att indianerna ännu fortsätta
att besöka och umgås med de sistnämnde. Liksom nordboame i
litteraturen förvarat minnen af sina äfventyr bland grönländame samt derjemte en
mängd underbara sagor (t. ex. i Flöamannasaga, Konungs skuggsjå m. fl.),
är det mindre troligt, att de ej skulle lemnat några af sina egna
sagomin-nen efter sig.
Mellan Grönland och Labrador (Algonkingruppens gränsland) har städse
varit och är ännu i dag ej obetydlig samfärdsel. Leland håller före, att
det var genom eskimåerna som schamanismen (grundvalen i den gamla
accadisk-babyloniska religionen och ännu i dag praktiserad af lappar, tatarer
och de flesta indianstammar) kom öfver från gamla verlden till den nya.
På Grönland antog den en egendomlig gestalt och skapade sig en hel
mytologi. Af grönländarna lånade deras grannar, indianerna, hvilka ytterligare
tillade nya element af en halft arktisk karakter. På detta sätt finner man
en serie af trappsteg, alla olika hvarandra, från eskimå till wabanaki (i
Labrador, New Brunswick och Maine) och derifrån till irokeserna samt från
dessa till de vestligare indianerna, alla med många gemensamma drag, men
dock i granden väsentligt olika.
Medan det nu knappast gifves någon vigtig punkt i eddan, som ej
återfinnes i wabanaki-legenderna, ges det öfver hufvud taget mycket litet i dessa
senare, som kan hafva inkommit efter Columbus. De fransk-canadensiska
fésagoma anser L. vara lätt igenkänliga, och de äro ej heller medtagna i
den föreliggande samlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
