Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram på venstra stranden af floden, der vi nu befunno oss, ty vi
mötte allt otillgängligare raviner. Vi måste derfor söka ett vad for
att komma öfver till den högra stranden. Detta lyckades ocksä, och
efter en svår passage öfver floden — svårare till följd af den strida
strömmen än till följd af vattnets djup — och en half kilometers
marsch i vattnet vid strandbrädden af densamma, kommo vi till
foten af Cerro de Lotse, en hög bergskam, som bildar vattenskilnaden
mellan Rio Couen och Duer i.
Då vi kommit upp på sjelfva kammen, befunno vi oss ungefär
450 m. öfver hafvet och njöto af den härligaste utsigt öfver det starkt
kuperade landskapet med djupa dalar, i hvilka träden trängdes med
hvarandra och under ett sammanhängande löftak dolde bäcken i
dalens botten, och branta höjder, så stupande, att af träden, som klängt
sig fast på dess sidor, det ena tycktes hafva fast sina
rötter ofvan spetsen af det andras krona. I sydvest
reste sig en väldig vulkan, grånande mot toppen; det
var Volrano de Lyon. så kallad efter vår vänlige
ledsagare, Mr. Lyon. Bland andra intressanta träd sågo
vi här på höjden af Cerro de Lotse vild cacao
(Theo-brorna Cacao). med rödgrå, fullvigtiga »masorcas»,1
och kautschukträdet (Callistoa elastica), för närvarande
kanske den begärligaste af alla produkter från dessa
länder. Efter 5—G kilometers vandring på bergsryggen,
nedstego vi- åter för att på nytt uppsöka vår gamla
bekanta, Rio Couen. Nedstigningen var ännu svårare
än bestigningen af berget, och vi formligen rutschade
långa sträckor; derefter hade vi ravin efter ravin att
passera, och våra arma indianer gåfvo genom täta
hvisslingar sin trötthet till känna.
Vi vadade nu åter öfver Couen till dess venstra strand. Vid
detta vad var vattnet sä djupt, att det steg till armhålan, och det
var ingen lätt sak att på en gång skydda geväret och hålla
balansen mot strömmen, som oupphörligt sökte sia benen undan oss.
Omkring 7 kilometer slogo vi oss fram på venstra stranden, men måste
derefter åter vada öfver till den högra. Efter ytterligare två
öfver-gångar öfver den allt smalare, men stridare Couen, kommo vi kl.
5 uttröttade, uthungrade och genomvåta till Kukuti. der vi vänligt
mottogos af invånarna och fingo begagna solens sista strålar för att
torka bagage och kläder.
Det hade varit en ytterst ansträngande dag; vi hade tågat genom
1 Så kallas af kreolerna cacaoträdets fiukter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
