Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kust. De äro längre, mera välväxta och till en del ljushåriga. Språket
är detsamma som vestländingarnas, och dessa hafva ingen svårighet att
samtala med sina östliga bröder. Flere af de vestgrönländska sagorna
uppträda äfven på ostkusten. I en berättelse omtalas ett nedbrändt
kablunak-eller nordmannahus. De nordliga östländingarna stå på en mycket
primitiv kulturgrad och äro ännu väsentligen hänvisade till sten- och ben redskap.
Jern är mycket sällsynt och kommer till dem förnämligast i form af bitar
af tunnband genom byteshandel med de längre söder ut boende, som åter
tillhandla sig den för dem dyrbara metallen i Julianehaabs distrikt.
Hufvud-näringen är naturligtvis jagt på de stora hafsdjuren, björnar, narhvalar och
sälar. Grönlandshvalen, som förr fångades i stor mängd, förekommer icke
mer, ej heller renen.1 Under vintern 1881—82 hemsöktes denna trakt af
en förfärlig hungersnöd, som bortryckte många menniskor och tvang
infödingarna att slagta nästan alla sina hundar, hvarför det nu råder en
kännbar brist på dessa djur.
Huruvida det finnes invånare längre norr ut är obekant för infödingarna
vid Angmagsalik och Sermiligak. Det går en sägen, som antyder detta,
men af egen erfarenhet veta de blott, att landet från deras hem till 68°
n. br. är obebodt. Längre norr ut gå de icke, om de också veta berätta,
att på ett ställe, som torde böra sökas ungefär vid 70° n. br., skall finnas
ett bredt och djupt sund — förmodligen Scoresby Sound —, som skär
mycket långt in i landet och enligt infödingarnas förmenande når ända till
vestkusten. Deremot färdas en och annan af dem söder ut ända till
62—63° n.* br., ja några få hafva på handelsresor hunnit ända omkring
Kap Farewell.
Angekokkerna eller trollkarlarna, hvilka före kristendomens införande
spelade en stor rol bland vestkustens inbyggare, stå på ostkusten ännu i
sitt gamla anseende. Deras konster, som alltid utföras inne i husen,
utgöra en vanlig förströelse under vinteraftnarna. Kapten Holm beskrifver
en sådan föreställning på följande sätt:
»Vi blefvo en afton inbjudna till vår granne, Kutuluk, för att jag
ändt-ligen skulle blifva riktigt öfverbevisad om verkligheten af angekokkemas
trolldomskonst. Efter en timmes väntan inne i huset, under hvilken
ange-kokken låg helt stilla i mörkret borta på britsen, gjordes allting i ordning.
Nya, torra sälskinn upphängdes framför ingången, och med andra skinn
täcktes fönstret öfver dörren, medan de andra fönstren — rutorna äro af
tarmskinn — lemnades obetäckta, åtminstone var så förhållandet med
det, under hvilket vi sutto. Ett dubbelviket skinn med hårena på
utbreddes omsorgsfullt framför dörrförhänget, efter det golfvet blifvit sopadt och
all smutsen mellan golfstenarna aflägsnad. En lång rem af sälhud
bearbetades efter alla konstens regler genom uppmjukning, gnidning, sträckning
o. s. v. En stor, flat sten lades till höger om dörren, så att den täckte
1 En af Sofia-expeditionens jägare trodde sig vid Konung Oscars hamn hafva sett
renspår. Berättelsen om iakttagelsen, som ingalunda ansågs säker, kom genom ett
missförstånd att i alldeles för bestämd form inflyta i frih. Nordenskiölds rapport till
frih. Dickson. Kapten Holm har på begäran meddelat, att enligt infödingarnas
enstämmiga utsago, renen numera icke finnes på den af honom beresta delen af ostkusten.
Dock har den funnits der, emedan djurets namn är kändt och enstaka exemplar sägas
hafva blifvit sedda för många år sedan. Detsamma är förhållandet med muskoxen och
haren. Ett ställe skall hafva namn efter renen, och flerstädes skola ännu finnas
skott-murar, använda vid renjagt, men nu mycket förfallna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
