Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöarna Hjelmarens och Qvismarens sänkning, af P. Laurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bronsprydnader och perlor af ler och sten liggande på djup under
strömmens botten, som varierade mellan 0,7 och 1,8 meter.,
Figuren visar en plan af fallet samt en genomskärning.
Fyndlägena för de påträffade fornlemningarna äro å planen angifna,
tilllika med det djup under bottnen, på hvilket de anträffats. Häraf
framgår tydligt, att hela bottnen i denna del af Hjelmarens aflopp
fordom legat väsentligt lägre. Uppgrundningen har med all
sannolikhet tillgått på sådant sätt, att den till fallet om våren framflytande
isen medfört sten och grus från de stränder, ifrån hvilka den blifvit
lösryckt, och då isen i fallet upptinats eller blifvit sönderslagen, har
hvad som medförts af grus och sten der blifvit afsatt. Då nu de
tvenne ofvanför liggande smala sund, som tillsammans med
Hynde-vadsfallet bidraga att indämma vattnet i Hjelmaren, hafva en likartad
botten, så är all anledning antaga, att desamma blifvit under tidens
lopp på liknande sätt uppgrundade, och genomskärningen vid
Hynde-vad visar, att uppgrundningen varit ganska betydande. Man kan
alltså såsom temligen visst antaga, att Hjelmarens utlopp småningom
blifvit allt grundare, och att dess vattenyta derför fordom varit ej
obetydligt lägre. Detta antagande finner äfven stöd i den
omständigheten, att stubbar efter storväxta träd anträffats på platser, hvarest
sådana numera till följd af Hjelmarens höga vattenstånd icke kunna
trifvas. Att detta arbete på strömmens uppgrundande och sjöns
höjande verkat långsamt, synes emellertid af de under 66 år
verk-stälda höjdobservationerna. A dem kan nämligen ej observeras
någon höjning af sjöns raedelvattenstånd.
Det beslutade uppskofvet blef emellertid längre, än som
ursprungligen var påtänkt. Den nya skiftesstadgan och de kostnader och
förändringar, som med de öfverallt företagna laga skiftena voro förenade,
gåfvo landtbrukarna äfven omkring Hjelmaren annat att tänka på>
och sänkningsfrågan fick hvila.
Först 1848 blef den åter upptagen, men då under förändrad
form. De genom de laga skiftena föranledda förändringarna och det
uppdrifna landtbruket stälde nu andra anspråk än förr på det
resultat, som genom sänkningen borde vinnas. Förut hade man aldrig
eftersträfvat annat än en sådan reglering eller sänkning af
vattenståndet, som kunde tillförsäkra strandegarna möjlighet att inberga
grässkörden från sankängarna, men nu önskade man vinna en sådan
förändring, som kunde möjliggöra dessa ängars fullständiga odling.
Det var godsegaren kapten G. A. Coijet, som hösten 1848 med
stöd af hushållningssällskapets förord begärde strandegamas
sammankallande, och den 29 januari 1849 sammanträdde dessa i Örebro,
hvarvid en bestyrelse för frågans beredning utsågs. Första resultatet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
