Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om svenskarna i Kongo, af E. W. Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjenligare, om jag ginge uppför floden till n&gon mindre station.» Härpå gaf
hr Stanley mig ej något svar, utan lemnade mig tvärt, hvadan jag antog,
att han låtit denna plan falla. På aftonen, under det vi åto vår middag,
kom han dock till mig, sägande: »Ni får hålla er redo att bege er af i
morgon kl. 5, och kom dessförinnan upp till mig för att hemta er utnämning
till chef för Manyanga.» Mig återstod härefter blott att, innerligt glad,
tacka, packa och vara klar till marsch vid utsatt tid »
En färd, som löjtnant Dannfelt företog från Manyanga fbr
att proviantera stationen Mukumbi, på vägen mellan förstnämnda
plats och Philippeville, har han likaledes i ett af sina bref
skildrat. Återfärden från Muknmbi, der löjtnant Dannfelt ådragit
sig ett svårt feberanfall, beskrifver han på följande sätt:
»Den 13 maj kände jag mig så pass bättre, att jag beslöt anträda
återfärden till Manyanga. Efter några få mils vandring återkom dock febern
med ökad styrka, och i full yrsel störtade jag framåt i sådan fart, att mitt
folk med nöd kunde följa mig. Att förtära något annat än en kopp te på
aftonen var mig ej möjligt, och då ett härligt månsken var rådande, som
klart upplyste vår stig, fortsatte jag, hardt när utan medvetande, marschen,
till dess mina zanzibariter förklarade »ig ej orka vidare ocli tvungo mig att
söka hvila. Påföljande morgon, d. 14 maj, var yrseln visserligen öfver, men
oaktadt den mattighet, som var en naturlig följd af gårdagens feber och
öfveransträngning, beherskades jag dock af en oemotståndlig åtrå att så snart
som möjligt komma åter till mitt hem i Manyanga. Vi begåfvo oss
följaktligen i väg. Fram på förmiddagen anföllos vi af en stor skara negrer, och
exalterad som jag var, tog jag min dubbclbössa, som var laddad med grofva
hagel, och rusande framåt, åtföljd af mina städse stridslystna zanzibariter,
jagade jag mot den mer än tiodubbelt manstarka fienden, som hastigt rymde
fältet, lemnande en man på platsen. Utan att uppehålla oss vidare för att
straffa vildarna för deras lömska anfall fortsatte vi i ilmarsch, men efter ett
par timmar voro mina krafter fullkomligt slut, och om hvad som passerade
från kl. 1 e. m. denna dag till kl. 7 nästa morgon — d. 15 maj — eger
jag ej annat minne, än att mitt folk bar mig till en vänligt sinnad by, der
jag inqvarterades i en hydda. Då jag återkom till besinning, fann jag mig,
enligt ordination af en infödd läkare, inhöljd i filtar, sittande eller rättare
sagdt li ållen öfver en stor lergryta, i hvilken någon mig obekant ört kokade,
spridande omkring mig en het imma, som småningom framkallade en ymnig
svettning. Så snart denna fullt inträdt, inbäddades jag i filtar och föll inom
kort i en välgörande sömn, från hvilken jag vaknade mot aftouen, fullt
åter-stäld, om än, naturligtvis, mycket matt. Oafsedt febern, hade jag ju ock
tillryggalagt 61 mil på omkring 2 V 2 marschdagar — en betydlig sträcka i
betraktande af vägens beskaffenhet. Den 16 på morgonen var min afsigt att
åter anträda marschen, men jag fann snart, att mina ben vägrade göra tjenst,
hvadan jag nödgades låta min eskort tillreda en hängmatta, i hvilken jag bars
den återstående vägen till Manyanga, dit vi anlände kl. 7 e. m. samma dag.»
Det jemförelsevis lugna lifvet på stationen afbröts emellertid
snart af märkliga händelser, för hvilkas skildrande vi åter lemna
ordet åt löjtnant Dannfelt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
