Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa genom Afrika, af Edvard Gleerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
timme derefter voro vi på andra Kongo-stranden, färdiga att
bestiga de höga och ganska branta bergen. Dagen var ovanligt
het. Sjelf bar jag bössa, revolver och väska med patroner, och
var också nästan halfdöd af hunger, törst och hetta, då jag efter
1 1 2 timmes marsch nådde bergstoppen.
Nästan ingen skugga fans, klockan var 723 på e. m,, jag hade
ingenting ätit sedan klockan 7 på morgonen, upptagen som jag varit
hela förmiddagen med packning, och jag hade, i ifvern att komma
å stad, alldeles glömt att taga vatten i flaskan. Efter V, timmes
väntan kom emellertid bäraren med proviantboxen upp på berget.
Efter mycket besvär blef lådan uppbruten, och jag började
undersöka innehållet. »Corned beef», »beetroots» och andra främmande
namn lästes på tenndosorna. Slutligen fann jag ett, som förekom
bekant, nämligen »alpmjölk». Dosan uppskars och tömdes under
obeskriflig njutning, hvarefter marschen fortsattes till närmaste by,
der höfdingen mottog mig särdeles gästvänligt.
Jag framkom före min karavan, och under det att jag låg
flämtande på en gräsmatta utanför byn, spatserade byns höns på
mina ben, och en skara vildar stod rundt omkring, i den väl
grundade förmodan, att de hade en till Afrika ny anländ hvit
■framför sig. Orsaken till min ytterliga svaghet under de första
dagarna, hvilken både förvånade och nedstämde mig mycket, var
att jag, mig ovetande, hade feber. Genom att utsätta mig för de
kalla vindarna och genom att taga kalla bad i de härliga
bäckarna föranledde jag sjelf en småningom tilltagande försämring
af mitt tillstånd. Dertill kom bekymmer för folket, hvilket jag
antog vara friskt och raskt, enär jag fått order att göra den
långa färden på en månad. De marscherade emellertid oerhördt
sakta, och derför beslöt jag att tvinga dem till skyndsamhet.
En gammal erfaren missionär rådde mig att slå dem i hufvudet,
någonting som emellertid särskildt uppretar zanzibariten. Jag
hade koihmit ut med karavanen på en öde grästrakt. Jag
tillkallade miamparan» (det är vanliga benämningen på en förman)
och tillsade honom att förklara för männen nödvändigheten af
större skyndsamhet. Emellertid sammangaddade han sig i stället
med dem, och karavanen avancerade ännu långsammare än förr.
Helt lugn lät jag då göra halt, befalde alla taga ned bördorna
och aflinda turbanerna, hvarefter jag med en af männens stafvar
slog hvar och en ett par gånger i hufvudet. Jag omnämner denna
detalj derför, att 3 af mina män på grund häraf sedermera togo
sig anledning ätt rymma. De kommo upp till Stanley Pool. Alla
de hvite sutto just omkring middagsbordet, då karlarna kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
