Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa genom Afrika, af Edvard Gleerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfrigt kunnat drabba litet hvar, ty strömmen var så stark, att
vi tum för tum måste paddla kanoten upp mot densamma, så
nära stranden som möjligt, eftersom strömmen der är svagast,
och den ända ned i vattnet växande skogen erbjuder det bästa
skydd mot en i försåt liggande inföding.
Fort gick det, som sagdt är, ej. Vi fingo också hålla på
hvarje dag från klockan 6 på morgonen till 4 på eftermiddagen, då
vi måste göra uppehåll för natten. Det första, som företages, då
kanoterna kommit i land, är att roddarna, de s. k. wagenia, bege
sig af till de af infödingarna öfvergifna bananplanteringarna för
att der uppsöka bananer till föda. De få ofta gå långt och ej
sällan utan önskadt resultat. Infödingarna, som genom
trummande längs floden fått underrättelse om vår ankomst, hafva i
förväg skurit bort alla bananknippen och ligga sjelfva på lur
med sina förgiftade pilar, för att döda eller fånga och uppäta
tjufvarna. En annan del af mitt folk, nämligen slafvar, qvinnor
och barn samt mina »boys» (betjentgossar), rusa genast upp på
stranden och in i skogen för att söka upp ved. Derefter tältas
och kokas.
Min mat gjordes först i ordning. På en half å en hel timme är
den enkla anrättningen färdig och uppäten. Derefter satt jag vid en
kopp kaffe, utan socker och grädde, med pipan i munnen vid elden
och säg på folket. Karlarna röja undan snåren och gräset. Andra
förfärdiga af grenar och palmblad eller stora löfruskor
provisoriska hyddor, som gifva skydd mot daggen och det värsta af
regnet. Qvinnorna koka ris och stöta gräs och bananer i stora
trämortlar. När maten är färdig, tvättas högra handen. Männen,
ej de lägsta slafvarna, sätta sig i ring på en matta med risfatet
i midten. Hvar och en kör fingrarna i fatet, hvarvid han
frammumlar: »Bismillahe rahamani rahim», hvilket betyder: »Gud
gifver oss detta goda». Derefter formeras en boll af ris, som sedan
med trenne fingtar försigtigt införes uti den vidöppna munnen,
utan att alls nedfläcka partierna omkring densamma. Den
obetydliga anrättningen är snart inmundigad, ehuru detta är det
enda målet på dagen, och fingrar samt mun sköljas. Derefter
utbreda de fromma sina vackra ovala bönemattor och den
egendomliga ceremoniösa arab-bönen genomgås från början till slut.
Ar det så månsken och man sitter på den höga strandbanken
samt ser Kongos breda silfverhvita vatten der nere mellan
palmerna och pisangträden på strandsluttningen, så glömmer man
för ögonblicket alla försakelser och lidanden. De svarte männen
förefalla mindre underlägsna. Man ser med intresse deras ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
