Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa genom Afrika, af Edvard Gleerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ganska lustigt var det att höra deras högt uttalade anmärkningar.
Trots min tarfliga drägt, tycktes de hafva klart för sig, att jag
var en högre stående man än de eleganta araberna. Af dessa
såg jag i sjelfva Nyangwe ingen af de store män, hvarom
föregående resande berättat. Den gamle scheiken Abedi bin Salim,
äfven kallad Tanganika, träffade jag först sedermera i Ujiji, der
han hvilade öfver, för att inom kort fortsätta färden till Zanzibar,
arabernas förlofvade land, som han ej sett på 28 år. Det var en
vacker gammal gubbe, med hvitt skägg och patriarkaliskt
utseende. I Nyangwe mottogs jag på det vänligaste af hans
sekreterare. För öfrigt fans det en del andra, ganska förmögna araber,
som alla kommo på visit samt tillförde mig läckerheter och annan
proviant. Olyckligtvis kunde jag dock icke njuta mycket af den
vänliga uppmärksamhet, som kom mig till del, ty genast efter
framkomsten öfverfölls jag af en mindre, men mycket häftig biliös
feber, som qvarhöll mig i sängen under två dygn. Redan under
kanotfärden hade jag flere gånger hållit på att blifva sjuk på
allvar, men genom att intaga en massa kina och andra
medikamenter lyckades jag fördröja febern ända hittills. Nu kom den
emellertid med otrolig häftighet och åtföljdes af vild yrsel. Jag
märkte emellertid mitt tillstånd så tidigt, att jag hann intaga
den nödvändigaste medicinen. Deijemte vårdades jag på det
Ömmaste af min intelligente och tillgifne zanzibarit.
Efter tre till fyra dagar var jag kry nog att kunna stulta
omkring, stödd på någons arm, och femte dagen fortsatte jag
färden i kanot under två dagar, hvarefter en tre timmars
fotvandring förde mig till den stora staden eller byn Kassongo,
Tipu-Tips hem. Nära byn möttes jag af ett par negerpojkar,
som springande kommo mig till mötes med en ridåsna. På denna
gjorde jag mitt inträde i staden. Med min elefantbössa afskötos
ljudeliga skott, hvilket af araberna anses för en hedersbetygelse,
och associationens samt Sveriges flaggor svajade för vinden. Alla
araberna kommo ut och togo emot mig, då jag kom uppridande
till torget. Ankomsten till hvarje arabby var alltid ytterst
obehaglig. Araberna äro ju till ytterlighet stolta, och så många hvita
hafva under sina färder i Ost-Afrika behandlat dem med
öfver-mod. Derför sågo de alltid stela och fanatiska ut, till att bölja
med. Under sådana förhållanden måste också jag, för att ej
förlora deras aktning, visa mig högdragen. Jag brukade derför alltid
under den första halftimmen sitta och se allvarlig och högtidlig
ut samt observera dem, och sedan med ens låtsade jag mig vara
nöjd med granskningen, pratade om något komiskt, som häudt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
