Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bestigning af Kamerunbergets stora pik, af K. Knutson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stanna. Marschen torde hafva fortgått så ungefär 2V2 timmar, då vi
ändtligen hade de svåraste lavafälten under våra fötter. Ännu en
halftimmes klättrande och vi uppnådde krönet af en större krater.
Här funno vi aska, som tycktes utvisa, att berget #för ej lång tid
sedan varit i verksamhet. På senaste tiden hafva äfven förmärkts
jordstötar, ehuru mycket lindriga. Kraterns form var rund, dess djup
torde vara ungefär 1,000 fot och dess omkrets i dagen omkring 1
engelsk mil och i bottnen 1,800 fot. Väggarna voro betäckta med
svart aska, och ungefar 500 fot ned såg jag en gulaktig materia,
som jag antog vara svafvel. Full storm blåste omkring oss, och som
vistelsen här uppe var allt annat än behaglig, satte vi oss snart i
marsch. Efter 15 minuter voro vi uppe på den lägsta af »de tre
systrarna» —7 de trenne öfversta pikarna af Mongo-ma-Loba kallas
så af de infödde.
Hade vi förut haft storm, så fingo vi nu orkan, vild, full orkan,
och endast krypande kunde vi bana oss väg framåt. På båda sidor
om oss gapade afgrunder, och vi måste iakttaga stor försigtighet. Då
vi krupit fram till den andra piken, tänkte jag närma mig öfversta
.kanten för att se ner i kratern på andra sidan, som också tycktes
hafva varit i verksamhet på senaste tiden, men hejdades af ett
varnande rop: »akta dig, der är undergräfdt!» Detta gif akt var kanske
min räddning, ty jag såg sedan sjelf, att endast några steg till
kunnat vara tillräckliga att föra mig ner i afgrunden. Vordna mera
för-sigtiga höllo vi oss nu längre åt höger, och efter en stunds varsamt
krypande voro vi uppe vid målet för vår sträfvan. Nu var all möda
förgäten. Svenska flaggan fastades vid alpstafven och svajade ut
med en fart, som skulle den kära blågula duken slitas i stycken. Vi
märkte genast tvenne stenhögar, hvilka talade sitt stumma språk om
att hvita män varit här före oss. Men hvilka? det var frågan. Den
ena högen tycktes vara för länge sedan sammanförd, ty mossan växte
redan öfver stenarna, men något papper eller annat tecken var ej
att finna. Emellertid nedlade vi vår blecklåda mellan stenarna i den
i en fyrkant lagda högen och placerade några stenar kring densamma
på ett så mycket som möjligt i ögonen fallande sätt. Den andra
stenhögen tycktes vara af nyare datum, och förskrifver sig troligen från
någon af de engelska missionärerna. Piken är emellertid till hälften
nedrasad, och med största försigtighet närmade vi oss denna andra stenhög,
hvilken vi dock måste lemna utan en närmare undersökning. Täta
dimmor lågo under oss och bortskymde all utsigt öfver det nedanför
liggande landet. Vi voro således ej lyckligare än föregående bestigare
af berget, af hvilka ingen fått njuta af fri utsigt från toppen.
Våra läppar voro spruckna, blodet ilade feberhelt i händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
