Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sällskapets förhandlingar - Sammankomsten den 16 april 1886 - G. von Düben: Om tatuering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under namnet tatuering sammanföras ofta två olika slag af
missbildning eller försköning af huden, nämligen dels den ärrbildning utan
anbringande af farg, som med ett från Australien, der den i största
utsträckning förekommer, lånadt namn kallas manka, dels den egentliga
tatuerin-gen, hvarmed förstås instick i huden, uti hvilka anbringas färg och som
ordnas efter vissa mönster, så att figurer deraf uppstå. Ordet »tatuera»
är otvifvelaktigt kommet från någon af Stilla hafvets ögrupper, ehuru den
härledning deraf, som VVuttke uppgifvit, eller att det skulle vara ett
ono-matopoietiskt ord, uppkommet af ljudet af hammarens slag på
tatuerings-instrumentet, med skäl torde kunna betviflas.
Först några ord om ärrbildningen eller »manka». Den åstadkommes
genom inskärningar i huden med åtskilliga instrument, men enär såren, i
synnerhet om instrumenten äro skarpa, läkas utan att lemna ärr, och det
just är sådana man vill åstadkomma, hållas såren öppna genom inströende
af sand, aska, växtpulver, ja till och med peppar. På detta sätt fördröjes
läkningen och ärr bildas, som, i fall proceduren är grundlig, bilda valkar af
ända till ett fingers tjocklek. Ärrbildningarna förekomma i mycket olika
former: såsom sljernor, kors, strimmor, streck o. s. v. En särskildt hos
vissa negerstammar bruklig metod är att genom ett upplyftadt veck på
huden träda en grof nål, som kringvrides med huden samt fästes i denna
ställning, tills den omvridna huden läkts fast; härigenom bildas ärrknölar
af tumshöjd eller mera. Liksom målningen äro ärrbildningarna afsedda ej
ensamt till prydnad, utan hafva olta en personlig betydelse, såsom
vapen-eller stammärken, såsom tecken på invigning åt skyddande gudamakter, eller
anses de förläna en viss trollmakt o. s. v. En öfvergång till den egentliga
tatueringen är den ärrbildning, som är bruklig hos tunguserna och som
består deri, att ett färgämne införes i ärren, hvilka derigenom blifva ännu
mera märkbara.
Den äkta tatueringen förekommer såsom sagd t hos en mängd olika
folk, både hos sådana, som stå lågt i kultur, och hos sådana, som i detta
afseende intaga en hög ståndpilnkt. Först ville tal. fasta sig vid de
egentliga naturfolken.
Sätten, hvarpå märkena i huden åstadkommas, äro mångahanda. Det
som eskimåerna begagna är måhända det enklaste: med en i tranlampan
svärtad tråd eller sena göra de styng i huden, och hvarje gång tråden går
in i eller ut ur huden, uppstå svarta punkter; anbringas styngen i
vinklar, streck o. s. v. bilda de figurer, appliceras de gruppvis åstadkomma de
fläckvis en färgton liknande en mörk skäggbotten. En dylik tatuering är
hos eskimåerna allmän; utan en sådan anses en flicka icke kunna bli gift.
För att åstadkomma prydligare och mera invecklade mönster är detta
sätt icke tillfyllestgörande. 1 sådant fall uppdrages ofta på huden med sot
eller annan fårg ett mönster, efter hvars konturer fina nålar instickas till
hudens botten och färg anbringas i de sålunda uppkomna hålen. För att
få in fargen i hålen användas två sätt, nämligen dels att efter sticken
in-gnida he]a det rhärkta fältet med farg, då alltid något deraf tränger in i de
gjorda öppningarna, dels att med sjelfva nålstyngen införa färgämnet i
huden. Detta senare kan åter ske på två sätt: det ena att öfverstryka den
del af huden, som skall tatueras, med ett lager af färg, genom hvilket nålen
sedan vid sjelfva operationen passerar, det andra att doppa nålen i färgen,
som sedermera prick för prick införes i huden. — Det instrument, som vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
