Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skåpet stulo största delen af det kött, som var tillredt åt oss. Dessa
gäster voro långt ifrån behagliga, i synnerhet som ett par af dem voro
behäftade med hudsjukdomar, så att vi nära nog kunde vänta att
blifva smittade genom knifvar och gafflar eller genom den mat, som
de vidrört.
Det enda extra besvär kokerskan hade vid en sådan tilldragelse
som ett slagt, hvilken förekom hvar tredje vecka, var att koka talg,
som användes till att smörja stöflarna med eller till lyse, för hvilket
ändamål den häldes i en bleckkopp, deri en trasa af ett par gamla
moleskinnsbyxor nedstacks som veke — detta var vår lampa. Talgen
gick vanligtvis mycket fort åt, ty hönsen hoppade ned i grytan, der
den förvarades, och uppåto den, och de hade svåra konkurrenter i de
svarta, hvilka, som vi sedermera skola få se, äro högeligen förtjusta
i talg.
Så hade vi då slutat vår middag, hvilken, utom steken, som
vanligt bestod af »damper» och batater. Att göra sig så mycket omak,
som att koka buljong på det färska köttet kom naturligtvis aldrig i
fråga. Det är för öfrigt endast sjelfva slagtdagen som vi tillåta oss en
sådan lyx som färskt kött; allt det öfriga skall på eftermiddagen saltas
ned. Vintertiden skulle nog köttet kunna hålla sig en tre, fyra dagar,
men det är mycket lättvindigare att salta allt på en gång, och det är
just detta, den gamle mannen tar itu med, då han, åtföljd af Nelly och
kanaken, strax efter middagen begifver sig till slagtboden. Nelly går
alldeles upp i dagens stora händelse; hon rör sig med allvar och
ovanlig högtidlighet, ty på samma gång som hon vet, att det är något
stort som försiggår i dag, känner hon till fullo sin egen öfverlägsenhet.
Tänk att tillhöra den gamle mannen, som har sådana berg af mat!
Hvad hon i dag är stor i de svartes ögon! De vänta sig också i
afton köttbitar, som hon stjäl ifrån köket och i nåder utdelar till dem,
som äro mest ansedda, ja, till somliga andra också, ty hon är nog
snäll att vilja att alla skola ha del i den, för australnegern högsta
jordiska lyckan — att äta mycket. Och hon försummar icke heller
sig sjelf; hon går alltid och tuggar på ett eller annat.
Den gamle mannen skär köttet från benknotorna; kanaken och
Nelly ingnida styckena med salt och lägga dem derpå tillsammans i
en hög. Alla infödingarna hafva nu återkommit från sitt lä^er och
sitta vid köttboden, tåligt väntande på benen under de två timmars
tid, som förrättningen varar. En stund före solnedgången är allt slut.
De svarte hafva nu återvändt till sitt läger mätta och glada, ty i dag
ätes det »komörbori» (mycket) och så länge man orkar. De ston
benknotorna stekas och afgnagas med minutiös noggranhet, under det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
