Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i, var det verkligen en god dryck, som gjorde att mina enformiga
rätter gledo lättare ned, och derför var det intet jag saknade så
mycket som socker, då min proviant började taga slut, Socker var
det sista som påminde mig om civilisationen. Bland det vigtigaste,
för att icke säga det allra vigtigaste jag hade med mig var dock
tobaken; när den tog slut, var det ej värdt att tänka på annat än att
vända om till hufvudqvarteret.
Infödingarna i Nord-Queensland, som icke stå i beröring med de
hvite, ha få behof; de bruka ju icke en gång kläder, hvarken vinter eller
sommar. Penningar hafva derför för dem intet värde; tobak är för
dem hvad mynt är för oss. För tobak göra de allt, sälja både
hustru och barn derför. Sjelfva hafva de inga stimulerande medel,
derför är tobaken så omtyckt bland dem. Ett stycke tobak, ett par
tum långt, inlindas stundom i gräs och skickas till en annan stam,
hvarför också bruket af tobak förekommer hos stammar, som aldrig
varit i beröring med de hvita. Tobaken tuggas icke, den rökes
endast, och den ene efter den andre lånar den tända pipan för att få
sin del af den stora njutningen. Jag har sett mödrar räcka den
rykande pipan åt det lilla barnet, som de bära på sina axlar. De tro,
att alla ha nytta af tobak. Utom tobak måste jag äfven medföra
kritpipor, ty de kunna ej en gång göra sig pipor sjelfva.
Näst tobaken var geväret det, som utöfvade mesta väldet öfver
dem. Australnegern har en förfärlig respekt för skjutvapen — sjelf
har han icke en gång båge och pilar, I den allra nordligaste delen
af York-halfön påträffar man visserligen hos infödingarna några
klumpiga bågar och pilar, till hvilka de förmodligen fått modellen af
de närboende papuerna på Nya Guinea, men de, som bo der uppe,
äro blott en försvinnande liten del af Australiens infödingar.
Det är dock nödvändigt, att man träffar allt man sigtar på,
annars förlorar man genast respekten. Det gör fullkomligt
detsamma, om djuret man vill träffa, är i rörelse eller sitter alldeles
stilla; australnegern blir lika förvånad, då en opossum nedskjutes
från ett träd, som då den snabbaste fogel skjutes i flygten. Jag
aktade mig väl för att skjuta på något med revolvern, då det
naturligtvis var svårt att träffa med den, men jag imponerade flere
gånger omåttligt på infödingarna genom att skjuta den stora kängurun
(Macropus major). Detta djur är mycket seglifvadt. En af mina
vänner, en utmärkt skytt, såg sålunda en känguru, som han träffat
med en exploderande kula, hoppa 90 steg derifrån med
sönderskjutet hjerta, innan han föll. Jag fann, att om man gaf kängurun
ett groft hagelskott under frambenet, så hade detta vanligen den
verkan, att djuret genast föll till marken. Man kan tänka sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
