Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det ena stället till det andra. Jag försökte alltid att göra min hydda
så lång, att jag kunde sträcka ut mig i min fulla längd, liksom jag
alltid lagade så, att mitt läger var fullkomligt horisontalt, en sak som
mina svarte ej voro så noga med; dem gjorde det alldeles detsamma,
om benen lågo högre eller lägre än hufvudet. På Ömse sidor om
ingången hade mina »gossar»1 sina sofplatser under ett luftigt skjul,
som de uppförde af träd och gräs. Om det såg ut att blifya vackert
väder under natten, höggo de endast ned ett träd och lade sig i skydd
af detsamma. Midt emellan oss brann ett stort bål. Jag gaf dem
rationer af min kost, så länge den räckte. De satte i högsta grad
värde på salt kött och bröd, för att icke tala om te, som jag någon
enda gång medtog för deras skull.. När de så om aftnarna hade ätit,
tändt sina pipor och kände sig som de lyckligaste menniskor på jorden,
brukade de ofta, liggande på rygg, slå två trästycken tillsammans och
i takt dermed sjunga sina sånger.
Jag har delat vildens lif i regn och solsken, sett honom sådan
han är hemma och i skogarna, oberörd af umgänget med den hvite.
Mången gång har jag derför hört dem berätta rysliga historier, men
ofta voro också deras berättelser naiva och komiska, ty med alla sina
dåliga egenskaper, äro de humorister. Hvarje afton, innan jag gick
till hvila, brukar jag affyra min revolver, för att påminna dem om
detta förskräckliga vapen samt för att, om vi voro på främmande
stammars område, afskräcka dessa från att anfalla mig. Hvita
personer förundrade sig öfver, att icke mitt eget folk slog ihjäl mig, i
synnerhet som jag på mina expeditioner ej alltid hade samma
följeslagare. Den egentliga orsaken till, att de ej gjorde det, tror jag var
den lyckliga omständigheten, att jag om vintern, då skilnaden i
temperatur mellan natt och dag är orimligt stor, led betydligt af
kölden och derför sof oroligt. Fastän jag alltid låg insvept i min stora
yllefilt och derofvanpå också hade sommarrocken, brukade jag vakna
en eller två gånger under nattens lopp, derför att jag frös, när
vårt stora bål slocknat. Alla mina följeslagare lågo fullkomligt nakna
omkring den slocknade elden; en och annan kände kanske kölden
och vaknade, men han dröjde alltid i det längsta med att gå ut efter
ved, ty det var för besvärligt. Jag ropade då på en af dem,
vanligen Jokkai, som var den villigaste. Med löfte om tobak, som han
visste att han skulle få nästa morgon — ty jag hade vant dem att lita
på mitt ord — lät han beveka sig att gå ut i den mörka natten och
skaffa mer bränsle till elden. Detta gjorde, att infödingarna trodde,
*tt jag sof litet, och de voro rädda för »gevärungen».
1 Med »gossar» menar jag detsamma som det engelska »boys», alltså män från
16 till 80 års ålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
