Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig sjelfva, sinde eller sinte, ’de vid Indus boende’, har redan förut
blifvit omnämnd.
Det finnes emellertid äfven andra grunder för namngifningen än
existenskällan: stamfader och urhem. De karakteristiska egenskaper,
som skilja det ena folket från det andra, såväl andligen som
kroppsligen, utgöra de vigtigaste momenten i folknamnen. Vi möta här
många namn, som folken sjelfva ej tillagt sig, utan på sin höjd
adopterat. Kriteriet ligger nära till hands: ju mera smickrande och
hedersamma de framhållna egenskaperna äro, dess sannolikare är det, att
det ifrågavarande folket sjelf gifvit sig namnet; ju ofördelaktigare
der-emot, dess snarare tycker man sig höra främmande grannars votum.
Man bör emellertid härvid taga i betraktande, att begreppen normal
och abnorm äro så högst olika bland olika folk. Hvem vet om ej en
indiansk ’svartfot’ (blackfeet) anser sin svarta fot och en patagonier sin
plattfot för högst normala? Patagonier betyder på spanska plattfot’,
och detta namn tilldelades af Magelhaens de otympliga invånarna å
Amerikas sydspets.
De inhemska och de främmande namnen flyta vanligen förr eller
senare tillsammans. Om vi börja med de mest i ögonen fallande
rasmärkena, kroppens yttre egenskaper, så finna vi, att folknamn
hem-tas först och främst ifrån:
Kroppsgestalten. Man känner så väl dvärgfolk som jättefolk.
De förra finnas i synnerhet i Afrika och i de arktiska länderna:
eskimåer och lappar befinna sig, liksom buschmän och Akkafolket, vid
slutet af den menskliga storhetsskalan. Redan Homeros vet att tala
om ett småväxt folk, pygméerna, knytnäfstora menniskor (af grek.
mrpfy knytnäfve), motsvarande våra »lillepyttar», med Tummeliten i
spetsen. Jättefolken representeras af några amerikanska stammar. I
israeliternas urhistoria berättas om några jättelika folk i Kanaan, de
s. k. anaklm, Anaks afkom lingar. I Europa äro sedan 13:de
århundradet begreppen hunner och jättar i det närmaste identiska. Det
medelhögt. hiune, ny högt. hiine, går ännu i dag igen i det tyska
hu-nengrab, som betyder gånggrift, hällkista från stenåldern.
Dernäst kommer hudfärgen, hvars olika beskaffenhet frammanat
sådana uttryck som ’hvita’ och ’fárgade’, ’svarta och rödskinn’ m. fl.
Det är i synnerhet den svarta hudfärgen som framkallat åtskilliga
folknamn. Hos romarna var maurus benämning på Nordafrikas
svartbruna urinvånare, och ordet sjelf var ett lån från grek. pabpo^ svart.
I italienskan öfvergick det till moro, hvaraf vårt mor, mor ian
uppstått. Samma tanke ligger till grund för det af våra nordiska
förfader allmänt begagnade uttrycket blåmän, som var det inhemska ordet
för morian. Först i 18:de årh. upptogs ordet neger, spån. negro (af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
