Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom som djur, stundom som menniskor; stundom äro de aflidna
men-niskors andar.
3) Myter om veridens uppkomst. Detta problem måste tidigt
hafva sysselsatt menniskans tanke. Vi påträffa äfven hos de lägsta
raser försök till en lösning, naturligtvis otympliga och motsägande.
Än tankes dervid verlden hafva blifvit förfärdigad af en gud eller
gudar, hvilka alltså föreställas såsom förut existerande, än åter göres
verldens uppkomst till en utveckling, ofta ur ett ägg. Bekant är den
skandinaviska sagan om jätten Ymer, som ihjälslogs af tre gudar, och
af hvare olika kroppsdelar verlden bildades, jorden af köttet, haf och
floder af blodet, bergen af benen, växterna af håret o. s. v. På samma
sätt heter det i en af Vedasångerna, att en menniska af Öfvernaturlig
storlek vid namn Paruska offrades af gudarna, hvilka bildade verlden
af hans lemmar. På någon af Söderhafsöarna förekommer en sägen,
att en hund utgjort det ämne, hvaraf verldens skilda delar bildats.
Mångenstädes förekommer också en sägen om en verldsförstöring,
vanligen genom Öfversvämning men äfven genom eld eller storm.
4) Myter om menniskans uppkomst. Denna tillskrifves än
skapelse än utveckling. I förra fallet är den vanliga föreställningen, att
en öfvernaturlig varelse bildat menniskan af lera eller deg; så i den
grekiska sagan om Prometheus. I senare fallet heter det än, att
men-niskorna utvecklat sig från djur (såsom enligt vissa nordamerikanska
stammar från bäfrar, apor o. s. v., enligt de grekiska arkaderna från
svanor och kor), än åter att de leda sitt ursprung ur träd, växter eller
stenar (se Homeri Odyssé XIX, 165).
5) Myter om civilisationens och enskilda konstfärdigheters
uppkomst. De flesta folk ega sägner om en civiliserande gud eller heros,
hvilken lärt menniskan alla nyttiga konster, såsom vapnens bruk,
åkerbruk, krukmakeri, spådomskonst m. m. Vanligen försvinner han
efter förrättadt värf på ett hemlighetsfullt sätt från jorden. Hos de
läjsta folk är han oftast ett djur, ehuru begåfvadt med menskliga
egenskaper. Den mest bekanta myt af detta slag är den grekiska om
Prometheus. Vi känna denna saga hufvudsakligen i den form, som
grekiska skalder gifvit åt densamma för att göra den till bärare af
djupsinniga ideer, men den är till sina väsentliga drag helt säkert af
gammalt ursprung och har motsvarigheter hos andra folk, äfven vilda.
Prometheus är mensklighetens vän och skyddar henne för att förgöras
af Zeus samt lär henne alla nyttiga kunskaper och konster, af hvilka
den vigtigaste är kännedomen om elden, hvilken Prometheus stjäl
från gudarna ; han ådrar sig härigenom dessas vrede. Enligt sin vana,
förklara språkforskarna denna saga genom antagandet af åtskilliga
missförstådda ord. Kuhn härleder nämligen Prometheus, som gre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
