Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp landskapet, som liknade olika färgade rutor på ett schackbräde. Allt
var som med ett trollslag förändradt: ogenomtränglig urskog längs
vägen och på toppen af alla bergen, likt en hög tät kam; blommor i
många färger, slingerväxter och ormbunkar, fjärilar och - fogelsång.
Bäckar runno öfver vägen vid hvarje steg eller syntes störta ned från
de höga bergen i mindre forsar eller hundratals fot höga kaskader.
Hela förmiddagen vandrade vi fram på denna väg med ständigt nya
utsigter, ständigt nya blommor, nya växter och en talrik fogelverld
att beundra. På eftermiddagen kommo vi fram till Taltic, en
jem-förelsevis stor by och någorlunda väl ordnad, med stor kyrka och
?tort torg samt en lång cabildo, byggd af sten. Jag var tvehogsen om
hvar jag skulle slå mig ned, ty cabildon var såsom alltid full af folk,
samt mindre beqväm. Jag gick derför tvärs öfver torget till »curans»
bostad eller den forna klosterbyggnaden, hvilken jag tyckte vara stör nog
för att hysa äfven mig med allt mitt bagage. I ingången stodo några lata
pojkar, troligen kyrkans tjenare, ty de tycktes hafva blifvit rentvättade
åtminstone till förra söndagen. Innanför träffade jag en annan kyrkans
man, en sorts gammal klockare eller något dylikt, hvilken var artig
nog. På min anhållan att få hänga upp min hängmatta i
korridoren, hänvisades jag till »padren», och herr klockaren erbjöd sig att sjelf
framställa min begäran. Padrens svar, som jag fick höra, Öfvertygade
mig dock fullkomligt om huru pass välkommen jag var, hvarför jag
i stället för att stanna inne i klostret, slog mig ned utanför detsamma,
under ett skjul eller portal. Tätt bredvid klostret syntes en liten kåk,
der ställets kommendant, don Emilio Gpnzåles, bodde. Denne store
härförare öfver sex soldater var en medelålders man med rundt rödt
och tjockt ansigte, stor näsa, knäfvelborrar och pipskägg naturligtvis.
Gikten tycktes dock besvära honom, ty under sina många vandringar
emellan kåken och cabildon, der krigshären var samlad i ett litet
rum, stödde han sig på en stor påk, hvilken närmast kunde liknas
vid en ofantlig korkskruf. Att han under dessa sina vandringar tvärs
öfver torget skulle möta en hel del folk var ej mer än naturligt, och
den artighet, hvarmed han helsade på alla barfota gamla matronor,
gaf mig hopp om att af honom blifva bättre emottagen, än af padren.
Jag presenterade mig derför och fann mig ej bedragen. Denne
undangömde krigare var en af de artigaste och vänligaste män jag sett
i Guatemala.
Der jag om qvällen låg i min hängmatta hade jag allt annat än
tråkigt. Pojkarna, som så troget vaktade padren, voro ständigt i
slagsmål samt slöto fred endast för att gemensamt stena någon af
byns hundar, som vågade sig fram på torget, vägledd af oset från
vår aftonmåltid. Bondqvinnor kommo och gingo på besök till curan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
