Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att få reda på hans hus, ty det fans ej mer än 8 eller 10 att välja
på, alla af bambu med palmbladstak. Sennor Bustamante var en
ytterst liten man och hade mera negerblod i sina ådror, än som var
lämpligt för ett vackert utseende; lägger man härtill, att han stod med
en stor slagtknif i handen, samt öfver öronen upp i svinkött,
uppstap-ladt Öfverallt samt hängande på trådar tvärs öfver rummet, så inses
nog, att hvarken han eller omgifningen var synnerligen tilltalande.
Men han var ytterst artig och förekommande samt bjöd mig en
palm-kubbe att sitta på. Jag skulle nog få det bra hos honom, ty han
hade både rum och Dpabellon» (uttalas: paviljong), hvilket är
ingenting annat än en bur med myggnät ikring. Har man emellertid ej
lyckan att finna en sådan, kan man vara säker om att ej få en blund
i ögonen, ty så snart solen är i nedgången, komma myggorna fram i
svärmar. Infödingarna sträcka ut sig halfnakna på en matta på bara
marken, utsatta för de blodsugande kräkens ihärdiga anfall, utan att
bekymra sig mycket derom; den hvite mannen deremot skulle drifvas
till förtviflan genom mycket mindre.
Mellan Teleman och Panzos var skogen lika tät och storartad,
men vi hade ej mycken tid att beundra den, ty myggorna gåfvo oss
ej ringaste ro. öfver Polochic ledde på ett ställe en flere hundra fot
lång hängbro, lik en oändlig hängmatta, gjord af rötter och
slingerväxter, visserligen icke mycket vacker, men mycket bättre än
ingenting alls, och med litet manövrering hunno vi lyckligt och väl andra
stranden. Efter alla dessa strapatser måste jag bekänna, att jag var
fullkomligt nöjd, när vi sågo Panzos framför oss, och ännu gladare
blef jag, då jag fick höra, att den lilla ångbåten »Esperanza> hade
an-ländt samma dag samt ämnade afgå morgonen derpå. Jag lemnade
mina saker och indianerna i hotellet (liksom alla de förut besökta, en
enkel hydda af bamburör) samt uppsökte kaptenen, en lång, smal
yankee med rödt skägg och ljust hår, hos hvilken jag snart hade
ordnat om en biljett och plats på ångaren.
Färden på Polochicfloden var den angenämaste man kunde önska
«ig. Kl. 6 om morgonen var jag om bord, och en halftimme senare
ångade vi af. Floden slingrade sig som en orm i alla väderstreck,
och då härtill lägges, att vidden ej var öfver 200 fot, så inses väl
i hvilka konstiga krökningar vi arbetade oss fram. Maken till krokig
flod finnes ingenstädes, sade kaptenen, och jag var fullt villig att hålla
med honom. Det oaktadt var färden ej det ringaste enformig. Den
tropiska naturen hade här utvecklats till sin fulla prakt, och
stränderna kantades med växtverldens yppigaste former. I träden flögo
stora papegojor i de grannaste färger, men under skrän, som kunde
höras en fjerdingsväg. Der och hvar syntes äfven en apa, hvilken för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
