Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen till sin nubiska grammatika1 har uttalat sin åsigt om indelningen
af Afrikas folk och språk. Med skärpa kritiserar ban den traditionella
åsigten, att folk och språk till härkomst och samhörighet stadse täcka
hvarandra. Folkens utbredning och blandning går nämligen en väg
och språkens ofta en helt annnan’, om än obestridligen den senare
ut-vecklirfgen betingas af den förra. Lcpsius rent af misströstar om att
finna en strängt genealogisk indelningsgrund och förklarar såsom den
naturligaste utvägen att låta klassificeringen bestämmas af rent yttre
geografiska förhållanden. Hvad de afrikanska språken angår, afeöndrar
han från dessa de semitiska såsom asiatiska språk och låter de
afrikanska sönderfalla i tre grupper: 1) Båntu (söder om eqvatom), 2)
Nubiska (den nordliga kontinenten mellan eqvatom och Sahara och
ända till Nilländema), 3) Hamtliska (i norr och nordost), hvilka dock
ursprungligen ’ härstamma från Asieu. Till de sistnämnda ansluter
han ock hottentott- och buschmansgruppen. De språk, som af Muller
hänföras till den s. k. negergruppen, betraktar Lepsius såsom
produkter af en blandning af haroitiska och båntu-element.
Huru delade meningarna om indelningen af Afrikas folk och
språk än må vara, visst är, att den s. k. båntugruppen* 1 2 ur lingvistisk
(och i viss mån äfven etnologisk) synpunkt bildar en sjelfständig
familj, som utbreder sig från eqvatom till Kapkoloniens gränser. Ehuru
dessa båntu-folk i flere hänseenden, såsom i den mörka hudfärgen,
den framstående underkäken, den platta näsan, de tjocka läpparna
och det ulliga håret, likna de egentliga negrerna, skilja de sig dock
särskildt i språkligt hänseende från dessa. Båntuspråken
kännetecknas nämligen af en för dem alldeles egendomlig grammatikalisk
byggnad. Lepsius uppräknar 12 egendomligheter, hvilka äro för denna
språkgrupp karakteristiska.3 Bland dessa må särskildt framhållas,
hurusom båntuspråken äro de mest utpräglade pre/fa-språk, i motsats
till de hamitiska sujfix-språken. Särskildt har hvarje substantiv
framför sin stam ett eget prefix, som plägar förändras i pluralis. Så heter
t. ex. umunlu (= menniska) i pluralis abantu.
Bland båntu-språken är zuluspråket sannolikt det mest typiska
och står i ungefär samma förhållande till de öfriga språken inom denna
familj som sanskrit till de ariska språken. I fonetiskt hänseende
skiljer det sig dock från de flesta andra båntu-språk derigenom, att det eger
trenne från Sydafrikas urstammar hottentotter och buschmän
upptagna smackljud (»klickar»). Vidare må påpekas, om ock denna om-
’ R. Lepsius, Nubisrhe Grammatik. Berlin 1880.
1 Namnet båntu härleder sig frän den i.alla dessa språk återkommande plural-
prefixen hd-.
3 R. Lepsius, Nubische Grammatik, Berlin 1880, pag. XX—XXXII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
