Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då Zululandet delades mellan de 13 höfdingarna, begick man ett icke
mindre oförsvarligt fel, då Getywayo återinsattes utan att erhålla det
ringaste understöd. Hvad många förutsade inträffade ock. Långt
ifrån att tjena såsom medel till fredens och ordningens återställande,
gaf Cetywayos återkomst signalen till nya inbördes strider. Mer än
en bland de 13 höfdingarna vägrade att underkasta sig. Särskildt
uppstodo blodiga förvecklingar mellan zulukonungen och höfdingen
Usibepu, hvilka slutade med Cetywayos fullständiga nederlag, hvarpå
den besegrade konungen i februari 1884 afled såsom en dykting i
Reserven (den’ södra delen af Zululandet, som vid Cetywayos
återinsättande »reserverades» af England för de zuluer, hvilka icke ville
underkasta sig kortungens välde). Rörande anledningen till Cetywayos
död föreligga många hvarandra motsägande uppgifter. Sannolikast är
emellertid, att han förgiftades af sina egna bröder Undabuko och
Da-bulamanzi.
Cetywayos anhängare, det s.k. usutupartiet, voro nu maktlösa, då
engelska regeringen overksamt åskådade zuluemas inbördes strider.
Till hjelp mot den mäktige UsibepU inkallade derför nämnda parti,
med Cetywayos 16-årige son och efterträdare Dinizulu i spetsen, några
hundra hollähdska bönder från Transvaal. Dessa kraftiga boers lyc
kades ock snart besegra Usibepu, men såsom vederlag gjorde de
anspråk på nästan hela Central-Zululandet, der de upprättade en
boer-stat, benämnd »Nya republiken». Dinizulu fick icke behålla mer af
9itt ar fri k e under sjelfständig styrelse än den nordöstra delen, som
förut varit Usibepus besittning. Alltså skördade de holländska
bönderna de rika frukter, som engelsmännen försummat att tillegna sig,
ehuru de offrat så mycket folk och penningar på Zulurikets
underkuf-vande. Zululandets senaste öden bilda sålunda ett mörkt och dystert
blad i Englands kolonial historia.
Engelske guvernören i Na tal protesterade visserligen länge mot
boernas eröfring af Central-Zululandet och vägrade å engelska
regeringens vägnar att erkänna den nya boerrepubliken. Allt sedan
boerkriget i Transvaal hafva engelsmännen dock visat en om svaghet
vittnande undfallenhet för den holländska nationaliteten, som är den
talrikaste i Sydafrika, och icke minst försummade de vid detta tillfälle
att kraftigt häfda sina anspråk. Boerna fingo sålunda tillfälle att allt
mer befästa sitt välde i Zululandet, och den engelska regeringen
nödgades till sist i oktober 1886 att ingå på en öfverenskommelse, hvari
England lofvade erkänna den nya boerstaten såsom en sjelfständig
republik, mot att bönderna afträdde en del af sina intagna gårdar och
dermed lemnade större utrymme åt zuluerna. Hela Zululandet,
endast med undantag af Nya Republikens område, har sedermera i maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
