Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ej haft den gamle Livingstone, och Stanley sedan, då de sågo
framför sig floder och sjöar, hvarom de lärde i Europa ej hade en
aning! Hvilken triumf att kunna med ens för häpna blickar upprulla
ett nytt stycke verld!
Vi stego ned i dalen såsom utför en trappa och förlorade oss bland
dess slingrande bäckar och höga gräs. Inkissi var totalt försvunnen
från våra blickar. Vi försökte i alla byar, vi genomtågade, att finna
en lämplig nedmarschväg till floden, men omöjligt. Man ville ej visa
oss dit; Inkissi var förmodligen fetisch, och man betraktade oss med
skygghet Jag blef för första gången otålig — man är retligare i Afrika
in annorstädes — och skyndade karavanen i förväg. Jag hade fått i
mitt hufvud, att vi ännu denna afton skulle anteckna Inkissi vattnets
höjdsiffra. Då ingen väg syntes, kastade jag mig in i gräset på ett
ställe, der det förekom mig ovanligt kort, och sprang i den riktning
jag sett floden från sluttningen vid »Bellevue». Men jag hade illa
beräknat afstånden. Jag öfvergick den ena ravinen efter den andra,
jag vadade till knäet i moras, men såg lika litet 89m tillförene något af
Inkissifloden. En elefauitjägare kan ej méd mera flämtande bröst följa
spåret, än jag nu sträfvade för att med den efterlängtade siffran fylla
ett tomrum på min karta. Men djupt ner i en håla, der min horisont
inskränkte sig till kullar på ett par hundra meters afstånd, och med
ett nästan stillastående svart vatten framför mig, måste jag göra halt.
Jag kände en trötthet sådan man blott känner den i Afrika. Att gå
tillbaka var omöjligt, likaså att hvila på denna fläck, der den sanka
marken, sög åt sig allt större stycken af mina ben. Jag måste således
framåt, ehuru jag icke ens lyckades finna en käpp att pejla det
mystiska djupet framför m!g. Och framåt gick det genom den
ansträngning af viljan, som kommer äfven den tröttaste kropp att lyda. Jag
vadade öfver det stinkande vattnet och besteg närmaste krön. En
platå med kassavafält visade sig. En qvinna, som fick se mig,
skyndade bort, som stungen’ af en orm. Jag ropade och bad henne stanna
och säga mig vägen till detta fördömda Inkissi. Förgäfves, hon dröjde
ej. Jag fortsatte emellertid efter kompassen och anlände efter en
ansenlig marsch till en af dessa lundar, der jag anade en by innanför.
Skulle jag gå in, ensam som jag var, och utan att veta hvar mitt folk
fans? Jag steg på. En högst bristfällig bro öfver en bäck ledde mig
dit in. Der sutto några män, som betraktade mig med stirrande blickar.
Jag försökte öppna ett samtal och frågade efter palmvin. »Malafou
voe> (intet vin) svarades blott, och man skyndade bort för att rådpläga.
Jag satte mig således, lemnad åt mig sjelf i denna stora by, midt på
torget. Min situation var lustig nog, ensam, utan ens en pennknif
till försvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
