Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mand annat derfor, att det tjenar till att moderera deras
kroppstemperatur; lefvande uppdragna på land, dö de nämligen af feberhetta. Vidare
redogjordes för hvalarnas egendomliga andningsapparat och det sätt, hvarpå
de intaga sin föda. Med hänvisande till i stor skala utförda planscher
lemnade tal. derefter en öfversigt af hvaldjurens systematik; han
omtalade sålunda forst bardhvalarna och deras båda underafdelningar,
rät-hvalar och fenhvalar. Till den första af dessa senare höra den bekanta
qrönlandskvalen, hvars förekomst är circumpolär, och vidare den s. k.
k ordJcapareti, som tillhör Atlantiska oceanen, men som på grund af en
hejdlös förföljelse blifvit så sällsynt, att Cuvier i början af detta
århundrade förnekade dess existens såsom särskild art; i nyaste tid har den
emellertid åter uppträdt. Bland fenhvalama, hvilka från de förra
utmärkas förnämligast genom smäckrare kroppsform, mindre hufvud och
förekomsten af en fena eller i dess ställe en knöl på ryggen, omtalades
förnämligast knölhvalen, utmärkt genom talrika knölar och utväxter på
huf-vudet och andra kroppsdelar, vidare den lilla eleganta sejhvalen, som
periodiskt förekommer vid Finmarkens kuster, den vanliga fenhvaleny och
slutligen den största af alla lefvande varelser, blåhvalen; tal. hade sjelf
matt en sådan, som hållit 85 fot i längd, men hade hört talas om ännu
betydligare dimensioner. Till hvaldjurens andra hufvudgrupp,
tandhva-larna, höra de talrika arterna af delfiner och tumlare; den märkligaste
tandhvalen är späckhuggaren, på hvars glupskhet och rofgirighet tal.
an-torde flere intressanta exempel.
Efter en kort geografisk öfversigt af hvalamas utbredning i
verlds-bafven omtalades hvalfångstens historia. Uppkomsten af denna
vinst-gifvande fångst har man velat tillskrifva biskajerna under den senare
medeltiden, men nordiska källor visade, att hvalar fångats vid Norges
hast långt tidigare. Sin egentliga blomstring vann hvalfångsten först
pä 1600-talet, sedän man under de fåfanga försöken att norr om Asien
uppnå Indien funnit, att de arktiska hafven hvimlade af hvalar. Först
engelsmän och sedan företrädesvis holländare bedrefvo nu en indrägtig
hvalfångst vid Spetsbergen, Jan Mayen och slutligen i Davis Strait och
Baffins bay. Föremålet för denna fångst var grönlandsh valen, hvilken
anfölls från båt med af menniskohand kastad harpun, och under sina
bemödanden att befria sig från fångstredskapen sä tröttade ut sig, att
han slutligen kunde dödas med ett lansstyng i hjertat.
Då grönlandshvalen i detta århundrade blifvit så godt som utrotad,
böljade man tänka på att försöka fånga äfven de i sina.rörelser
snabbare, kraftigare och vildare fenhvalama. Dessa kunna emellertid ej
vinnas genom det gamla, här beskrifna fångssättet. Efter åtskilliga
misslyckade försök, lyckades slutligen norrmannen Svend Foyn pä 1870-talet
att lösa problemet. Han jagar hvalarna med enkom för ändamålet byggda
ångare, i hvars förstäf är anbragt en kanon, från hvilken utskjutes en
harpan, försedd med hakar, som spärras ut i det träffade djurets kropp,
ch en spränggranat, som i dess inre anställer en fruktansvärd
förstörelse. Det oaktadt är harpunskottet sällan ögonblickligt dödande, utan
len sårade hvalen löper ut med en fruktansvärd hastighet, hvarför vid
harpunen är fästad en utomordentligt grof och stark lina, hvilken äfven
ir nödvändig för att kunna upphala det döda djurets kropp till
vatten-tan; fenhvalama, i motsats till räthvalarna, sjunka nämligen efter döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
