Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med de förberedelser, sorø fåfängan och ett vidskepligt pedanteri
förleda honom att anse såsom nödvändiga. Han är i högsta grad nog*
grann med afseende på de minsta omständigheter i de yttre anord?
ningarua. Om en högtidsdrägt icke är bra sydd, om en häst har en.
fläck eller hår, som icke passar ihop med parhästens, eller ett run>
icke är i ordning, så aktar han icke för rof att derför uppskjuta sitt
intåg och i följd deraf äfven underhandlingarnas öppnande en må-,
nad.» — »Här spelar hap, beter det vidare, en stor rol, och man kan
saga,, att han i senaten betyder en femtedel med afséepde på inflytande.
Han talar mycket långsamt och alltid antydningsvis, på samma gång
döljande sina hemligheter, icke utan att ofta späcka sitt tal med
latinska sentenser och historiska notiser. Olyckligtvis gör han
stundom löjliga misstag med sin historiska lärdom, såsom då han i ett
samtal häromdagen förblandade kejsar Henrik II af Tyskland med
konung Henrik II af Frankrike, en skilnad på omkring 600 år!»
Mera summariskt, men knappast mera välvilligt, behandlas i
relationen åtskilliga andra svenska stormän: Gustaf Soop, hvars missnöje
öfver att han ej blef riksskattmästare, då Seved Bååt dertill utnämdes,
lifligt skildras; Gustaf Sparre, »en stackare, som tror sig vara en vacker
karl, derför att han fordom kallades vackra Sparren»; Thord Bonde, »den
mest oskyldige af hela riksrådet, en ’povero uomo’, som af
riksskattmä-staren blifvit gjord till riksråd»; den tappre kavallerigeneralen Harald
Stake, nu landshöfding i Bohuslän, som var »så okunnig, att han ej
kunde mer än skrifva sitt namn och knappast läsa innantill», o. s. v.
Bland de svenska generalerna funnos åtskilliga, utom de redan
nämda, som från Sveriges stora krig medfört ett lysande rykte.
Såsom åtnjutande konungens synnerliga ynnest namnes Ascheberg, för
hvars ärofulla bana vidlyftigt redogöres, och åt hvars förtjenster göres
rättvisa. »Han känner också sitt värde, säges det, och har haft den
fåfängan att låta måla sina bedrifter i åtskilliga taflor.» Bland den
unge konungens favoriter nämnes vidare generalmajoren Schultz, som
säges hafva haft rikskanslerens beskydd att tacka för sin framgång —
han hade varit hofmästare i De la Gardies hus; och Wolmar
Wran-gel, riksmarskens yngre broder, som karakteriseras sfisom en
besinningslös man (»stordito») — ett omdöme, som dennes förhållande under
kriget i Pommern följande år visar vara full berättigadt. Af Pontus
De la Gardie, rikskanslerens broder, som under riksmarskens
frånvaro innehade främsta platsen i krigskollegium, lemnas en teckning,
som är allt annat än fördelaktig. Han skildras som en person af
medelmåttig begåfping, nyckfull, ojemn, tanklös, vårdslös och
lättret-lig, fallen för dryckenskap och utsväfningar; »hans röst och hans
uppsyn förfalla alltid som om han vore i vredesmod».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
