Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan under medeltiden sysslade de lärde med frågan om horn lan*
det vid sydpolen vore beskafladt. Att der funnes ett land antogs
allmänt, men man ansåg, att det till följd af det förbrända, oöfverstigliga
bältet vid eqvatorn icke kunde uppnås. Portugisernas upptäckt af
Afrikas sydspets gjorde naturligtvis ett slut på dessa föreställningar, men
det okända landet vid sydpolen — Terra australis incognita — spökade
ännu på kartor och i geografiska skrifter. De öar och kuster, som
vä-derdrifna sjömän då och då påträffade på den södra jordhalfvan, ansågos
för detta lands yttersta punkter mot norr; i öfverensstämmelse med dessa
upptäckter utritades det okända landets konturer, för att åter växla och
draga sig tillbaka mot söder, allt eftersom man fann, att dessa förmodade
kontinentalkuster blott voro enstaka, obetydliga öar i oceanen.
Den förste, som utgick på en särskild expedition för att utforska
Australlandet, var den store engelske sjöfararen James Cook. På hans
andra resa lyckades han 1773 och 1774 öfverskrida södra polcirkeln,
men han möttes snart af väldiga ismassor, som föranledde honom till den
förklaringen, att utöfver den punkt, till hvilken han hunnit, vore det
omöjligt för menniskor att framtränga — isen sträckte sig derifrån
obruten till sydpolen.
Cooks närmaste efterföljare, ryssen Bellingshausen, lyckades dock
(1819—21), oaktadt hans fartygs bristfälliga utrustning, att på icke mindre än
sex olika ställen passera polcirkeln och företog en fullständig circumpolarfärd.
An vigtigare resultat nåddes af den engelske hvalfångaren Weddel, som
1823 framträngde till 74° 15’ s. br. och i motsats till Cook fann hafvet
alldeles isfritt, hvilket föranledde honom till det lika förhastade
påBtåen-det, att intet hinder mötte för framträngande ända till polen. Från
honom bar man den betecknande benämningen på den form, hvarunder isen
i de antarktiska hafven uppträder, nämligen »isöar», väldiga ismassor,
flere qv.-km. i utsträckning och med en höjd af 100—200 fot; ja, t. o.
m. sådana af 500 fots höjd påstås hafva blifvit sedda, ehuru detta
antagligen beror på misstag i uppskattningen.
De följande expeditionerna under fiiscoe 1831 och 1832, Dumont
d’Urville 1838 och 1840, Wilkes 1839—40 upptäckte visserligen åtskilliga
öar och land, som alla antagits vara det okända polarlandets yttersta
utposter, men hvilkas tillvaro dock delvis vore osäker, enär utan tvifvel
sådana »isöar», som de nämda, trötts vara land.
Alla dessa upptäckter öfverglänstes dock af den expedition, som
fördes af den berömde polarfararen James Clarke Ross. Ar 1840 trängde
han från Tasmamen söder ut, och uppnådde på Nya Zeelands meridian
en polhöjd af 78° 10 , den högsta, som hittills hunnits mot sydpolen. En
60 m. hög, jemn och brant isvägg satte här ett hinder för allt vidare
framträngande.
De försök, som sedan Rosa* tid gjorts för att utforska de
antarktiske trakterna äro knappast nämnvärda, och då man besinnar, -bvilka
oerhörda framsteg vetenskapen sedan den tiden gjort på alla
områden, hvilka högst förbättrade hjelpmedel, som nu stå till dess
förfogande, och hvilken mäktig faktor ångkraften nu utgör för alla dylika
expeditioner, så är det lätt att inse, hvilket storartadt forskningsfält, som
för ett fullt tidsenligt utrustadt företag erbjuder sig i nejderna kring
sydpolen. Att Sverige, som inom sig eger alla de nödiga förutsättnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
