Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
k
2. Historik och gradmätnu/gsfrågans betydelse.
Den första historiskt bekanta bestämning af jordens storlek ut*
fördes som bekant omkring 230 år före vår tidräkning af Eratosthenes
från Alexandria. Han använde därvid en metod, hvilken väsentligen
ar densamma som den, hvilken ännu i dag anses såsom den viktigaste för
bestämmandet af jordytans dimensioner och äfven mest blifvit använd för
detta ändamål. Eratosthenes, som utgick från antagandet att jorden
var fullkomligt rund, valde för sin mätning en linie utefter en
meridian på jordytan, bestämde längden af denna linie samt den vinkel
som jordradierna vid liniens båda ändpunkter bilda med hvarandra
vid jordens medelpunkt. Härutaf erhöll han ett värde på jordradiens
längd och sålunda äfven jordens storlek under förutsättning att jorden
verkligen vore rund. Emellertid torde man kunna anse, att denna
kunskap om jordens storlek och form gick förlorad under medeltidens
mörker, och det var föret ungefär samtidigt med Amerikas upptäckande
af Columbus, som jordens sferiska form blef mera allmänt bekant och
erkänd. Det dröjde sedermera icke särdeles länge, innan strid äfven
uppstod om, huruvida jordytan, i stort sedt, verkligen var ett
fullkomligt klot eller ej. På grund af vissa undersökningar framställde
nämligen Huygens och Newton den satsen, att jorden bildade en mot
polerna afplattad sfer eller s. k. sferoid, hvars dimensioner de till och
med angåfvo. De franska lärde ansågo sig emellertid på grund af i
norra Frankrike verkställda gradmätningar hafva funnit, att jorden
tvärtom bör vara förlängd mot polerna. Striden härom blef både
häftig och långvarig. För att fullkomligt slita densamma afsände
franska regeringen tvenne gradmätningsexpeditioner, den ena till
trakten af eqvatorn och den andra till en trakt så nära polen som
möjligt, emedan man antog, att gradbågarnas olikheter, om sådann
verkligen funnos för handen, där borde visa sig störst. Den
förstnämnda expeditionen, som afgick till Peru år 1735 och ställdes under
ledning af Bouguer och CondamiDe, utförde under åren 1736—41 en
gradmätning med en båge af omkring 3° utsträckning å Quitos
högslätt vid foten af Chimborazo och Cotopaxi.
Den andra expeditionen valde trakten vid Torne elfs nedre lopp
till operationsfelt, såsom varande det nordligast belägna land, där man
ansåg sig kunna utföra så svåra mätningar. Den afgick år 1736
under ledning af Maupertuis, och till densamma anslöt sig senare
professor Anders Celsius från Upsala. En båge af något mindre än
1° uppmättes åren 1736—37 emellan Torneå kyrka och en punkt
belägen omkring 20 km. norr om polcirkeln. Man var således vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
