Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma Öfver till planteringarna på flodens andra sida. Vi hade nyss
stött ut från land, då jag till min förfäran märkte, hur illa vi i min
tanke voro rustade för öfverfarten. Vår roddare, en yngling på vid
pass 12 år, hade endast försett sig med en käpp, och med detta svaga
verktyg skulle han forsla den tungt lastade kanoten öfver den breda
floden. Strax nedanför oss låg fallet, öfver hvars rand stänket då och
då yrde upp. Var det icke sannolikare, att kanoten skulle fattas af
strömmen och drifva ned mot fallet än att nå den motsatta stranden?
Jag’ kände mig allt annat än lugn, en fullkomlig motsats till mina
medpassagerare, som visade sig som riktiga filbunksnaturer. Min rädsla
var dock tämligen obefogad; roddaren fullgjorde sin sak väl, förde
kanoten ett stycke uppåt utefter stranden, styrde sedan snedt utåt och
arbetade nu raskt med käppen. Farkosten gjorde en lång båge öfver
floden och nådde motsatta stranden precis vid landningsstället.
Färj-karlen erhöll som ersättning anvisning på en bundt tobak och löfte
att utfå den, om han vid vår återkomst passade ordentligt på och
förde oss tillbaka öfver floden.
Framför oss låg urskogen med sin mörka, entoniga grönska, sin
djupa skugga och tystnad, ännu drypande af dagg, som faller rikligt
under klara nätter. Man blir af den nästan lika våt som af en
regnskur. Högt uppe breda trädkronorna ut sig, och genom de täta
löf-massorna sila solstrålarna endast sparsamt igenom och förmå ej skingra
det där rådande dunklet. Djurlifvet, åtminstone det högre, synes vara
fattigt. Någon gång upptäcker man en ekorre eller en fågel, men detta
är nära nog allt. Tystnaden afbrytes sällan och då vanligen af
papegojors skrän, hornkorpars läte eller det buller, som en flyende apa
åstadkommer. Men dessa ljud försvinna snart, och skogen försjunker
inom kort åter i sin djupa tystnad. Plötsligt stanna bärarna och lyssna;
halfhögt gifva de mig upplysningen: »njokko, njokko» (elefanter).
Kolosserna korsa vår väg, grenar af bry tas och mindre stammar
knäckas; så småningom aftager bullret, djuren hafva tågat förbi och vägen
är åter fri. Men icke alltid aflöper ett sådant möte lika lugnt. Någon
gång, vanligen tidigt på eftermiddagen, när hettan är mest tryckande,
stöter man på djuren, som då stå stilla i de tätaste 6nåren. Hviskande
rådslå bärarne, om de böra smygande söka komma förbi eller skrämma
undan djuren. Oftast välja de det senare och ställa så till det värsta
oljud de kunna; skogen genljuder af de gräsligaste tjut. Djuren börja
makligt röra på sig, och nu gäller det att se upp. Taga de vägen åt
den resande till, eller om bärarne i hettan inbilla sig detta, så är det
med ens slut med deras mod. De släppa sina bördor och springa allt
hvad de orka, och själf har jag vid dylika tillfällen, hvad det senare
beträffar, följt deras exempel. Efter en stunds väntan hafva djuren
Tmtr 189 i. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
