Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om förvärfvade egenskapers ärftlighet.
Af Qastaf Ketzins.
Frågan om möjligheten af arf af förvärfvade egenskaper har
under de senare åren varit en brännande fråga inom den biologiska
forskningen.
Ny är den visserligen icke. Lamarck, evolutionslärans egentlige
grundläggare, ansåg en småningom skeende omdaning af arterna ega
rum i följd af en förändring af de yttre lefnadsförhållandena och däraf
betingade nya lefnadsvanor; därigenom skulle inträda en ökad eller
minskad verksamhet af vissa delar af organismen samt i följd däraf
i samma delar en kraftigare eller svagare utbildning, hvilken slutligen
skulle öfvergå på afkomman. Om denna afkomma sedan fortfarande
lefver under liknande förhållanden, skulle småningom hos de följande
generationerna den ärfda förändringen ökas uti samma riktning, ända
tills den högsta möjliga förändringen uppnåtts. På detta sätt kunde
Lamarck lätt förklara förstoringen såväl som förminskningen af en
del af organismen, t. ex. å ena sidan uppkomsten af simfåglarncs
långa hals och deras simfötter, å den andra t. ex. ögonens bristande
utbildning hos .djur, som lefva i mörka hålor och på stora djup.
Denna Lamarck’ska lära förutsätter alltså möjligheten att ärfva
förvärfvade karaktärer.
När sedan, ett halft århundrade därefter Charles Darwin
fram-stälde sin härstamningsteori, med del naturliga urvalet såsom främsta
princip för förklaring af omvandlingarna, antog han, efter omsorgsfull
granskning af de föreliggande data, äfven den Lamarck’ska principen
såsom en medverkande faktor. Isynnerhet tycktes honom uppgifterna
om arf af stympningar högeligen tala för den Lamarck’ska principens
giltighet.
Mot denna åskådning, isynnerhet mot antagandet af möjligheten
af arf af stympningar och yttre skador, började emellertid flere forskare
framställa tvifvelsmål. Det var framför allt den tyske zoologen
Weis-mann som på allvar bragte frågan under debatt. I en följd af ta lang-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
