Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina bästa förklaringar. Hvarje giltigt bevis för såväl förvärfvandet
af egenskaper i organismen som framför allt för deras ärftlighet måste
därför vara af stort värde för den biologiska forskningen. Det är för
några i senare tid utförda undersökningar i denna riktning som jag
här nedan skall lemna en redogörelse.
Hvarje anatom och antropolog, som sysselsatt sig med studiet af
menniskoskelettet, har helt visst lagt märke till den stora
variabiliteten i benens och ledytornas storlek och form; och han har äfven
iakttagit, att denna variabilitet icke härrör allenast af olika ålder och
kön. Af en omfattande granskning af variationerna framgår
emellertid, att en del växlingar i form- och storleksförhållanden oftare
förekomma inom somliga folkraser. Detta har befunnits icke minst gälla
den nedre extremitetens ben, lårbenet, skenbenet och vissa af
vrist-benen. Sålunda visade redan år 1863 den engelske antropologen Busk,
att å de i grottorna vid Gibraltar funna menniskoskeletten skenbenet
(tibia) företedde en egendomlig tillplattning och bredd, den s. k.
pla-tyknemien, som några år därefter (1868) blifvit utförligt beskrifven af
Broca och som af honom och andra återfunnits hos ett ganska stort
antal menniskoskelett från förhistoriska sstationer». Denna
egendomliga tillplattning af skenbenet har sedermera varit föremål för
omfattande undersökningar, framför allt af den franske antropologen
Maxouvbier,1 som fann densamma förekomma hos de mest skilda
menniskoraser, såväl under forntiden som nu, men tydligen vara stadd
i minskning hos de civiliserade folken; hos vissa lågt stående folk
(t. ex. negrema) är den dock sällsynt ; den finnes icke hos barnet och
är något sällsyntare och mindre utpräglad hos kvinnor, äfvensom å
mycket stora, kraftigt utvecklade skenben; den finnes vidare starkt
framträdande hos en del antropoida apor, gorillan och chimpansen,
samt något hos gibbon, men icke hos orangen; hos aporna torde den
dock enligt Manouvrier hafva annan orsak än inom menniskosläktet,
där den synes företrädesvis förekomma hos jägarefolk och sådana, som
bo i bergstrakter m. m., samt stå i samband med vissa musklers
starkare utveckling.
Å skenbenet har man vidare i många fall iakttagit äfven en
annan egenhet, som visat sig erbjuda stort intresse för antropologien.
Hoe nutidens civiliserade folk företer i de allra flesta fall skenbenets
öfre ända, dess s. k. hufvud, ungefar samma riktning som det öfriga
benets axellinie. Någon gång är dock benhufvudet böjdt bakåt, så
1 Manouvrier, Mém. de la soc. d’Anthropologie de Paris, 2 Sér. T. 8, 1888.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
