Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjöns och Fotingens sammanhängande sjökedja, som i Bin norra ände
upptager Ljungans källfloder. Kvartsitfjällen höja sig på vestra sidan
om dessa sjöar i otillgängliga stupningar intill 600 m. öfver
vattenytan. Östra dalsidan är betydligt lägre och kvartsithöjderna äro där
genomskurna af förgrenade dalar, som dock endast delvis nå ned genom
den under kvartsiten lagrade siluriska kalkstens- och skifferbildningen.
Ehuru den nämnda Bjösträckan genomtvärar kvartsitformationen i hela
dess bredd, kan dock denna dalgång strängt taget icke betecknas såsom
en genombrottsdal, ty, i stället för att i analogi med de förut omtalade
vattendragen utgå vid södra sjöänden, löper Ljungan tillbaka och följer
kvartsitvallens vestra eller bakre sida mot norr, för att först vid Åsarne
återtaga sin Bydostliga riktning, därvid bildande denna
kvartsitforma-tions nordligaste genombrottsdal. Denna i högsta grad egendomliga
nyckfullhet i elfvens lopp kan emellertid vara betingad af geologiska
förändringar, som i förhållande till genombrottsdalarnas bildningstid
äro af relativt ungt datum — snarast olikformiga aflagringar af
kvartära jordlager —, och det synes icke osannolikt, att Ljungans
vattendrag dessförinnan utlöpt i sydostlig riktning från KlöfsjönB nedre ände,
och att genombrottsdalen vid Åsarne då upptagits af en annan elf,
Bom framrunnit i den nuvarande Fudåns riktning.
Det jämtländska fjällområdets östra gränstrakt upptages i riktning
norrut från den nyss beskrifna sträckan af en i geologiskt hänseende
märklig skifferplatå, som mot öster slutar med en tvärt stupande brant,
och i nordvest når ända intill Hundshögens fot, där åter en rad af
väldiga kvartsitfjäll vidtager, som i nordlig riktning når till Sällsjön,
ett par mil söder om Mörsil. Dessa fjällmassor, i korthet benämnda
med kollektivnamnet Oviksfjällen, som sedda från Storsjöns
omgif-ningar — exempelvis från Frösön — bilda en så präktig bakgrund
till Storsjöområdets siluriska flackland, höja sig också betydligt öfver
den närmast Vesterut liggande fjälltrakten. De bafva sålunda, liksom
den förut behandlade kvartsitformationen, karakteren af en barrier.
Det sydligaste partiet i denna sträcka stiger i Hundshögen till 1,465
m. ö. h.; de nordligare, Oviksfjället i inskränkt mening, Långfjället,
Falkfängarfjället, Drommen, Vesterfjället och Sällsjöfjällen, nå däremot
med sina högsta toppar ej öfver 1—1,200 m. Den på östra sidan
liggande silurslätten har vid fjällmurens fot en ungefärlig medelhöjd
af 5— 600 m., och den på motsatta sidan vidtagande af talrika
småsjöar uppfyllda fjällplatå, hvars vestliga begränsning bildas af
Lundörs-fjällen (omkr. 1,400 m.), Anahögen (1,425 m.) och Hottöfjället (omkr.
1,100 m.), torde hafva en medelhöjd af 7—800 m. Då denna
fjäll-platå på alla sidor kringgärdas af högre fjäll, så hafva på visst sätt
alla de härifrån upprinnande vattendragen att passera genombrotts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
