Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid Bowdoin Bay i Inglefield Gulf. Detta lilla område skulle dock
endast mäta 3 å 4 eng. mil i diameter. Förf. säger själf, att n&got tvifvel
om riktigheten af hans antagande icke kan föreligga, men man torde
dock göra klokast att tills vidare förhålla sig skeptisk inför detsamma,
enär man öfverallt annorstädes har bevis för isens forntida större
utbredning.
Intressant är redogörelsen för de bäddar af sandsten och skiffer,
som kring Inglefield Gulf betäcka urberget. Mäktigheten af denna
sandstens- och skifferformation uppskattas till 12 å 1500 m., sandstename äro
röda och grå, skififrame rödbruna och mörka; formationen genombrytes
af gångar af eruptiva bergarter (af hvad slag säges ej). Tyvärr
lyckades man icke anträffa några forsteningar, och formationens geologiska
ålder är därför oafgjord. Referenten vill framhålla, att den möjligen
kunde paralleliseres med den sannolikt prekambriska formation af
sandstenar och skiffrar, som finnes i Julianehaabs distrikt i Sydgrönland.
Ref. har för öfrigt vid en glacier vid Ivsugigsok vid Kap York funnit
block af sandsten, hvilket synes tyda på, att ifrågavarande
sandstensformation vid Inglefield Gulf sträcker sig längre mot söder under
inlandsisen.
Af största intresse är prof. Chamberlins redogörelse för sina studier
öfver de olika slags landis, som finnas kring Inglefield Gulf. Hvad han
där kallar »icecaps» är påtagligen den glaciertyp i förening med
firnom-råden, som ref. på annat ställe kallat den skandinaviska typen (Jordens
historia, sid. 429), och som bildar öfvergång till inlandsisarne. Förf.
framhåller, att den i Nordgrönland rådande glaciertypen, hvilken han
kallar den nordliga, utmärker sig därigenom att den slutar med en
tvärbrant bräcka, visande en ytterligt tydlig lagring — hvarom äfven
läsaren kan öfvertyga sig genom de särdeles vackra illustrationer, som
åtfölja arbetet —, medan däremot glaciererna af den sydliga typen, såsom
i Alperna, sluta med en »tunga». Hans beskrifning öfver lagring, inre
moräner och hans åsikter om dessas uppkomst etc. äro för fackmannen
både lärorika och intressanta, men allt för detaljerade för att på detta
ställe lämpa sig att referera. Dock vilja vi påpeka, att dessa samma
fenomen redan förut till stor del äro beskrifna af A. Hornberg i Ymer
1894, vid dennes redogörelse för sin färd till Spetsbergen 1892. En
väsentlig skillnad i de båda forskarnes uppfattning ligger däruti, att
medan Chamberlins is af honom utan vidare uppfattas såsom verklig
glacieris, betecknas den spetsbergska af Hamberg såsom nevé, d. v. s.
is, som ännu icke skulle hafva öfvergått till fullt utbildad glacieris.
I Appendix B., Zoölogy, lemnar d:r Ohlin redogörelse för de under
färden iakttagna däggdjuren och fåglarne jämte en summarisk öfversikt
öfver resultatet af djupdraggningama. I fråga om isbjörnen framhålles
det egendomliga däruti, att den är relativt sällsynt på östra sidan af
Smith Sound fastän själar där äro allmänna. Och på tal om klapmytsen
(Cystophora cristata) frågar förf.: »hur kunna dessa djur klättra upp för
de höga tvärbranta väggarne af isflaken, hvilkas tvära sidor ofta resa
sig sex eller sju fot öfver hafsytan?» Då förf. 1891 medföljde ett norskt
hvalfångarefartyg i trakten af Jan Mayen, sökte han förgäfves finna
lösningen på denna fråga. Egendomligt är, att myskoxen numera saknas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
