Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och brakycefala element; de förra bestående af normanner,
burgunder, franker (allemanner), galler; de senare ansåg han vara af baskisk
härkomst.
Denna fråga, om baskernas kranieform, är af stort intresse och
värd att något närmare beröras. 1 södra Frankrike och norra
Spanien finnas ännu kvar rester af en urgammal folkras, hvars språk
enligt språk forskames vittnesbörd är vidt skildt från de ariska och
mest liknar de turanska (finsk-tschudiska) folkens. Anders Retzrs
ansåg af flere skäl baskerna och deras föregångare ibererna vara
brakycefaler och sammanställde detta förhållande med Sven Nilssons
lära om att Skandinaviens urfolk varit korthufvade (sannolikt lappar).
Retzius framställde på flere grunder den hypotesen, att Europas
urfolk varit brakycefaler och att bl. a. baskerna utgjorde rester af detta
urfolk. Långt senare, efler Retziis’ död, sökte den berömde franske
antropologen Broca, på grund af undersökningar af ett 60-tal kranier
från en gammal begrafningsplats i de trakter, där basker bott, med
bestämdhet bevisa, att Anders Retzius tagit fel och att baskerna vore
dolikocefaler. Denna Broca’s lära har allt sedan varit gällande, ända
till dess under detta år den framstående franske antropologen
Col-lignon, stödd på mycket omfattande och noggranna undersökningar, med
framgång bevisat, att Broca själf haft orätt och Anders Retzius haft
rätt: baskerna äro och hafva sedan gammalt varit ett brdkycefalt folk.
Denna fråga sammanhänger, såsom nyss antyddes, med den
viktiga frågan, om hvilka de folkslag varit, som fordom bebott vår
världsdel. Sedan den tid, då Sven Nilsson och Anders Retzius framställde
sina åsikter härom, hafva många fynd och upptäckter gjorts, som
kastat ljus öfver Europas forntid. Man har funnit, att menniskans
tillvaro i Europa sträcker sig längre tillbaka än man förr haft skäl
att antaga. Fynden i Frankrikes, Schweiz’, Tysklands, Belgiens
m. il. länders bengrollor och flodbäddar hafva ådagalagt, att hon
där lefde åtminstone redan under istidens senare skede, om icke ännu
längre tillbaka, samtidigt med renen, vildhästen, ja t. o. m. med
rhinoceroten, grottlejonet, grottbjörnen, grotthyenan och antagligen
äfven med mammuten. De visserligen icke talrika, men dock
vitt-nesgilla fynden af menniskokranier från denna den äldsta stenålderns
period i Europa hafva ådagalagt, att redan då funnits både lång- och
korthufvade folk. Frågan, om hvilka af dessa som varit de äldsta,
har således förskjutits långt bort i den dunkla forntiden och kan icke
vinna sin lösning, förrän nya, ännu äldre fynd af autentiska kranier
bragts i dagen. Det hör till antropologiens uppgifter att visa, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
