Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du måste komma och skjuta den, den ser så egendomlig ut», sade
ror-mannen. Den hade jagats af två ismåsar och kom söderifrån. Jag tyckte det var
litet att stiga upp och gå ut för och sade, att de fingo låta fågeln flyga. Jag hade
emellertid nu blifvit vaken, och nyfikenheten dref mig ur kojen och upp på dÄck.
Jo, där satt en fågel, som närmast liknade en ripa, men då den satt sig tätt
bakom ett block, var det icke möjligt att komma den inom skotthåll utan att riskera
att skadskjuta blocket, och det lönade sig ju icke ens för en ripstek till middagen.
Jag kan just icke säga, att jag tackade rormannen, som för en fattig ripas
skull jagat mig ur mina ljufva drömmar midt på ljusa natten. Men det var
emellertid nu gjordt, och hade jag nu kommit upp, så ville jag äfven göra det mesta
möjliga däraf.
Jag gick alltså ned efter geväret och äntrade med detsamma upp i riggen för
att därifrån kunna skjuta djuret. Ja, där satt fågeln ännu med hufvudet under
vingen och såg ytterst förkommen ut.
»Hade ni hjärta till att skjuta den där?» frågade jag.
»Åh ja», sade han, »men jag måste tillstå, att jag verkligen tyckte synd om den.»
Nåväl, fortsatte han, jag lade an för att skjuta, men dels på grund af min
obekväma ställniug och dels emedan dufvan fortfarande satt bakom blocket, var det
icke godt att skjuta den med kula.
»Låt bli att skjuta den», sade harpuneraren, som satt på utkik i tunnan uppe
i masten, »du träffar den i alla fall icke, och för resten är det en trollfågel.»1
Fågeln faller i hafvet och lämnas kvar.
Jag lade emellertid an, fortfor skepparen, sköt och träffade den i bröstet, så
att den föll öfver bord.
»Låt oss sätta ut en af båtarne, för att få tag i den*, sade jag till harpuneraren.
Q
»Ah nej, visst inte», sade han. »Skall man verkligen göra sig så mycket
besvär för ett litet fågelkräks skull, som t. o. m. icke ens är ätbart», svarade han.
Då jag själf icke heller brydde mig mycket om saken och önskade komma till
kojs igen, blef ingen båt utsatt.
Man vänder om efter brefdufvan.
Vi följde nu iskanten i ostlig och sydostlig riktning för att söka fångst. Jag
träffade då skepparen Johannes Nilson med Freya från Hammerfest. Då vi
kommo vid sidan af honom, berättade jag för honom historien om fågeln.
»Det kan väl icke vara en af Andrées brefdufvor?» sade han.
»Den såg närmast ut som en ripa», sade jag; men jag begynte nu mer och
mer att tänka mig denna möjlighet, som förut icke fallit mig in. Denna tanke
lämnade mig nu ingen ro, förrän jag beslöt att vända om.
Kommen tillbaka till ungefar samma ställe, satte jag ut två båtar för att söka
fågeln, och samtidigt bad jag folket att se noga efter, om de kunde uppdaga något
föremål, som liknade en fågel flytande på hafvet. En kort stund därefter var verkligen
en af båtarne lycklig nog att finna fågeln flytande på vattnet. De togo då upp den,
men kunde icke finna något bref på den. Den fördes ombord, och då jag såg,
att det var en dufva, var jag strax på det klara med, hvarifrån den förskref sig.
1 Troligtvis &r det detta eller något liknande uttalande som, vederbörligen förvandladt i ryktets
konstförfarna hand, gifvlt upphof åt den Lernerska expeditionen framställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
