Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till fartyget». Med »Lady Ross* gjordes dock intet försök, ty hon skulle
sparas tills Fkanklin påträffades, något som ju aldrig inträffade.
Betänker man huru stort afståndet mellan Baftins Bay och England
är, blir det tydligt, att någon utsikt att en brefdufva skulle kunna från
det förra stället hitta tillbaka till England svårligen förefinnes. Helt annat
borde däremot förhållandet vara i de spetsbergska farvattnen, om nämligen
dufvorna systematiskt tränades att från fartyg återvända till någon station
i det nordligaste Norge. Man får komma ihåg, att Beeren Eiland mellan
Spetsbergen och Norge kan erbjuda en god ledning för dufvornas
lokalsinne, ehuru denna ö tyvärr ofta är höljd i dimma. För snart 16 år
sedan framhöll den, som skrifver dessa rader, önskvärdheten af att en
bref-dufvestation inrättades i nordligaste Norge för ishafsfararnes räkning. »Det
har många gånger förefallit mig», heter det (i St. Dagbl. för den 21 april
1882), »som borde man i Tromsö, därifrån årligen en stor mängd fartyg
afgå till de arktiska trakterna, underhålla en koloni brefdufvor. När
fångstfartygen innestängas af is, kunde det säkerligen vara mödan värdt att hafva
dylika budskap ombord. Åtminstone kunde saken vara värd att försöka.
Som det nu är, lära dock inga utsikter förefinnas att sända Dagbladet
något Spetsbergsbref med dufvopost.»
Försök att sända dylika bref gjordes i alla fall sainma år, men med
vanliga dufvor, och det är därföre ej underligt att de misslyckades. Fyra
sådana medtogos från Tromsö på den geologiska expeditionens fartyg.
Rörande dessas släppande skrefs samma sommar från Spetsbergen: »En
släpptes den 4 juni på ungefär 73° n. br., och som vinden var nordlig,
borde den kunnat komma fram. Dufvan n:r 2 släpptes den 12 juni vid
Dunöarna (utanför södra Spetsbergen), n:r 3 den 1 juli i Belsund, och n:r
4 hade dessförinnan lyckats komma ut ur buren och flugit åstad på eget
bevåg. Alla de öfriga hade försetts med bref adresserade till Stockholms
Dagblad. Af dessa bref kan ej n:r 2 hafva framkommit, ty dettas öde är
oss bekant. Den dufva, som släpptes den 12 juni, nedslog nämligen två
timmar senare på ett fartyg från Äalesund, seglande mellan Hornsund och
Belsund. Man blef öfverraskad af detta besök och försökte fånga dufvan,
och en af besättningen, som skulle gripa henne, blef mycket förbluffad, då
han fick några fjädrar samt ett bref i sin hand; dufvan själf flög vidare»
(St. Dagbl. den 30 aug. 1882). Egendomligt med dessa dufvor är, att
de ej återvände till fartyget; en rymde ju frivilligt därifrån.
1893 skulle Peary medtaga brefdufvor till Inglefield Gulf i nordvestra
Grönland, dock icke för att de därifrån skulle flyga åter till Amerika, utan
för att underhålla förbindelse mellan vinterkvarteret och det parti, som
därifrån skulle tåga öfver inlandsisen till Grönlands nordspets. Om denna
plan blef verklighet och huru dufvorna i så fall fyllt sin uppgift, har jag
mig icke bekant.
Om Aftonbladets brefdufvor sålunda icke äro de första, som användts
i polarforskningens tjenst, så är dook försöket med dem det mest
omfattande och bäst förberedda som hittills egt rum.
Såsom hr Stadlinq i sin uppsats (ofvan sid. 263) påpekat, hade man
egentligen bort uppföda och träna en särskild dufstock i nordligaste Norge,
men då därtill skulle fordrats omkring tre år, var sådant icke för Andrée-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
