Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öknen och inom Ost-Turkestan, samt sommaren och hösten samma
år en tredje exkursion till östra och södra Pamir. På samma sätt
gjorde jag sedermera Khotan till en ny operationsbas, i det att jag i
början af år 1896 därifrån anträdde den långa vandringen kring
Ost-Turkestan och till Lop-nor. Först då jag i slutet af juni 1896
lämnade Khotan, hade jag på allvar brännt mina skepp, afskurit hvarje
möjlig förbindelse med västerlandet och uppgifvit hoppet att kunna
återknyta den förr än i den yttersta östern — i Peking.
Det är ingen lätt uppgift att inom ramen af en kort
tidskriftsartikel uppdraga om ock blott konturerna af en forskningsfärd, som
under 31/* års tid och i otaliga krökar fört från den ena ändan till
den andra af jordens största kontinent, att redogöra för de bärgade
resultaten, de utförda observationerna och iakttagelserna på olika
områden, eller att skildra de växlande äfventyr, den resande under en
dylik färd icke kan undgå. Jag ber därför på förhand om tillgift för
den knapphändighet, till hvilken jag är tvungen, och för de luckor,
som komma att uppstå därigenom, att jag nu vill särskildt dröja vid
de trakter, som bjuda på ett större och allmännare intresse. Jag
förbigår därför helt och hållet färden genom Kirgiserstäppen och
öf-ver Taschkent till Margelan.
Det var en hård kampanj, som började den 23 februari 1894,
då jag med en karavan af 12 hästar och 4 man lämnade Margelan
för att korsa Pamirs snöhöljda platåer. I slingrande krökar, öfver
branta klippor, öfver älfvar och gruskäglor för stigen upp genom
Isfairans tvärdal till Alaibergens kam. De första dagsmarscherna voro
lätta, men högre upp passera vi gång på gång älfven öfver små
sviktande träbroar. Dalen är trång och pittoresk, tystnaden störes blott
af männens gälla maningsrop, som gifva klingande ekon mot lodräta
klippväggar, och af den skummande älfven. Tåget skrider långsamt
och försiktigt uppför den fotsbreda, lifsfarliga stigen utmed bråddjupen.
Än högre upp var gångstigen belagd med isgata och sluttade ut åt en
lodrät brant. Den förste hästen leddes af en vägkunnig kirgis, men
halkade, gled utåt branten, slog ett par volter i luften och krossades
mot skifferskifvorna i dalens botten. Dylika isgator blefvo sedan
vanliga, vi måste med spett och spadar i dem uthugga trappsteg, hvilka
sandbeströddes. Detta tog rundlig tid. Det blef mörkt, och en:
dast stjärnorna belyste med sitt bleka sken det vilda landskapet.
Hästarne leddes en och en; vi skredo, kröpo och hasade oss fram
öfver ätlestuporna. Efter oerhörda ansträngningar uppnåddes ett par
dagar senare Alaikedjans kam i passet Tengis-baj, 3,850 meter högt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
