Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af kyrkoherden Daniel Tiselius i Hammar författade och 1723 tryckta
utförliga beskrifningen öfver »den stora Svea och Giöta siön Wätter»,
som han i sin dedikation till drottning Ulrika Eleonora förklarar
vara »den märkwärdigaste i Norden».
Han jämför, på ett ganska fyndigt sätt, sjöns skapnad med »en lax
eller stor fisk », hvars hufvud är vid Jönköping och stjärt vid
Asker-sund, medan Visingsö är ögat. Men liknelsen utsträckes, då sjön Unden
säges intaga »ryggspolets» d. v. s. ryggfenans plats och »lekporan»,
hvarmed naturligtvis menas fiskens analöppning, ligga vid Motala.
Det kan icke skäligen begäras, alt man för 170 år sedan skulle
så noga som i våra dagar känna sjöns rätta storlek, hvilket
tydligen framgår af hvad Tiselius därom anför. Längden och bredden,
förvandlade i nutida mått, uppgifvas nämligen vara 150 och 41.3 km.,
medan de rätteligen äro endast 128 och 31. Vidare uppgifver han sjöns
yta vara 3,106 kvkm., ehuru den rätteligen är 1,937, hvaraf dock
39 upptagas af öar, hvadan sjöns egentliga yta är endast 1,898 kvkm.
Hvad angår sjöns höjd öfver hafvet, så uppgifves denna vara endast
41.6 m., men är rätteligen 88.6 eller mera än dubbelt större.
Tiselius vederlägger den då rådande tron, att Vättern af- och
tilltager d. v. s. faller och stiger »igenom underjordiska trummor
och strömmar». Han anser äfven, att detta icke heller kan äga rum
»igenom öfwerjordiska inflytande floder, som efter tidernas och
orternas beskaffenhet minskas eller formeras i sitt wattengifvande».
Han yttrar vidare, att »wattnet i sjön stiger såväl i torra som
wåta år; ja under själfva stigandet och aftagandet håller det lika
kurs(?) i hwarjehanda väderlek, så att den i intet mål kan hindra
denna sjöns egenskap», hvarför, tillägger han, »den wördiga
ålderdomen hållit denna sjö för ett mirakel, efter han wisat för dem
sådana stora underwerk».
Därefter redogör han för några af honom åren 1720, 1721 och
1722 gjorda iakttagelser öfver Vätterns vattenstånd; hvaraf bland
annat framgår, att sjön den 18 april förstnämnda år, då isen gick
bort, måtte hafva haft sitt lägsta vattenstånd och därefter stigit
5 vt. = 12.37 cm. (den 14 juli), 9 vt. = 22.26 cm. (den 1 september)
och 16 vt. = 39.5 8 cm. (den 23 i samma månad), hvilken senare
stigning förutsätter en icke ringa nederbörd, hvarom dock icke
näm-nes ett ord.
Den 21 april påföljande år säges sistnämnda vattenstånd hafva
varit rådande men därefter småningom stigit, så att det den 22 juni
uppgått till 19 vt. = 46.»o cm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
