Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vid Prontchischtscheffs sorgliga öde», säger friherre
Nordenskiöld i sin skildring af Vega-färden, »är fästadt ett i de arktiska
forskningsfärdernas historia ensamt stående intresse. Han var
nygift, då han började sin resa. Den unga hustrun följde honom på
hans fard, deltog i hans faror och mödor, öfverlefde honom blott ett
par dagar och hvilar nu vid hans sida i grafven på Ishafvets öde kust. »
Det var redan skymning, då jag nådde målet (efter att ha
till-ryggalagt nära 2 mil på omkr. I1/« timme), och medan jag höll på att
fotografera grafven, kommo några infödingar springande från byn
men stannade på långt håll och betraktade skyggt främlingens
underliga förehaf vande.
I byn Volkalach (på jakutska Ebbetörte) skildes vi — efter en
lång och komisk afskeds-palaver (fig. 12) — från våra skjutsbönder
från Lenadeltat och förberedde oss för färden efter ren öfver den
cirka 50 mil långa, alldeles obefolkade tundran mellan floderna Olenek
och Ånabar. Här erhöllo vi för första gången renmjölk, naturligtvis i
fruset tillstånd. Temperaturen hade nämligen, allt sedan vi infröso
på ön Changelach, växlat mellan — 15 och — 25° och sjönk allt
lägre och lägre, ju längre det led på hösten. Af renmjölk skaffade
vi oss flera stora klumpar, som förvarades i en säck till färden öfver
tundran, och erhöllo härmed ett nytt födoämne, lika smakligt som
närande. Sålunda inkommo äfven nya termer i språket, särskildt
under måltiderna, t. ex. »Ro hit med mjölkklumpen 1» »Hugg af en
bit mjölk åt mig!» o. s. v.
Den 13 oktober lämnade vi Volkalach och åkte till jakuthöfdingen
Androssoffs läger ett par mil därifrån. Denne, som ovanligt nog var
en förmögen nomad och dessutom en gentleman i ordets bästa
mening, hade åtagit sig att föra oss öfver den 50-mila tundran till
Anabar. 1 hans läger stannade vi öfver natten och begåfvo oss
fram mot middagstiden följande dag i väg med en karavan af
närmare 40 renar, de som reserv medtagna lösrenarne inräknade. Man
måste nämligen vara beredd på alla eventualiteter, då man beger
sig åstad öfver en obefolkad och så vidsträckt isöken. Här kan
man ju öfverraskas af storm och kvarhållas på samma fläck under
flera dygn, ja, hela veckor, renarne kunna anfallas och skingras af
vargen o. s. v. Vår utrustning hade nu blifvit ökad med ett
skinntält samt två lass ved. Utom af höfdingen själf, som aldrig förut
färdats öfver denna tundra, åtföljdes vi af tvenne jakuter, bland
hvilka den ene tjänstgjorde som vägvisare. Såväl renar som förare
voro af yppersta slag, och vi styrde från Oleneks dalföre uppför de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
