Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot norden; men strax innan älfven går att kasta sig i
Varangerfjor-den, vrides linjen plötsligt tillbaka åt öster, för att i rent
konstruktiva linjer uppsöka Jakobsälfven och sedan nå Ishafvet i dess fåra.1
Dessa anordningar hade till motiv att stänga Ryssland ute från
Varangerfjorden. Men de kunde ej hindra, att Ryssland skjuter upp
en stor och bred kil, Enareviken, emot Varanger- och
Altenfjor-darnes botten. Genom att 1809 statuera Köngämä—Muoniogränsen
mot Sverige (se nedan) sänder Ryssland en ännu smalare arm långt
in mellan de förenade rikena, i riktning mot Lyngen- och
Malan-gerfjordarne. Denna kanske märkligaste af alla de politiska vikarne
vid Sveriges gränser2 kunde kallas Enontekisviken.
Detta gränsstycke är, som man ser, af synnerligen växlande
beskaffenhet. Den öfvervägande delen är naturgräns, men af olika slag :
i början vattenskiljande fjäll, därpå låg landrygg, så floder (Tana,
Pasvig, Jakob). Emellan floderna är gränsen ren konstruktionsgräns.
Dess faktiska längd är vid pass 840 km.,9 medan raka linjen från
Kuokkin till Jakobsälfvens mynning mäter föga öfver 400 km. Detta
är siffrornas språk för att beteckna en i hög grad sönderdelad och
djupt inskuren gränslinje. Af de 810 km. torde 280 komma på
vattenskiljarens och 360 på floddalarnes naturgräns.
VI. Tornegränsen mot Ryssland har sin egen rösserie n:o 1
—n:o 67 (70). Denna gräns hvilar principiellt på vatten vägsprincipen,
hvilken i 1751 års gränsläggning icke spelat någon roll förr än vid
själfva afslutningen (Tana).
Den följer först den lilla bäcken Radjejokk, som leder
Kolta-jaures vatten ett par km. väg till tvåmilasjön Kilpisjärvi, passerar
denna sjö i midten (»delande i tu») och löper så in i den vattudal,
som under de respektive namnen Köngämä—Muonio—Torne älf bär
högfjällens nederbörd ut i Bottniska viken. Härvid är midtströmmen
föreskrifven gräns, så att alla bankar och holmar, »belägna öster om
det största djupet» af sjöarne samt »om kanalen eller strömfåran» af
floderna, tillfalla Ryssland (fredstrakt, art. 5, gränsregi. art. 1, mom. 2).4
1 Se Sv. Tr. X, 309 ff., med utmärkt karta.
* Se Agardhs anm. I, h. 1, sid. 3 och n., samt h. 2, sid. 62. — Ur rent
topografisk synpunkt skulle man ock kunna säga, att Norge här skjuter in tvenne
vikar i ryska området : den väldiga, breda Kautokeinoviken mellan Enontekis och
Enare samt den smalare och skarpare Pasviøs-viken.
* De officiella talen äro : från Halde till Beldovaddo 20 mil, 2 fj., 3 008 aln.,
Bel-dovaddo—Skolajokk 23 m., 2 fj., 3867 aln., Skolajokk till Kolmisoive 3 mil, 1623 aln.
Härtill komma då (approx.) 7 mil söder om Halde och 28 mil öster om Kolmisoive.
4 Gränstraktatens art. 2 och 3 bestämde härvid, att den gamla historiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
