Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och däraf betrakta vi de’880, eller’54 X, som naturgräns.
Lejon-parten af denna naturgräns faller på vattenskiljande fjällrygg; endast
2,s X längst i söder utgöras af smala .
Tornegränsen utgör till hela sin karakter naturgräns på
-vattnens grund. Lägges den samman med den förra, så erhålles en
samlad landgräns på inemot 2100 km. Den fördelar sig så, att 840
km. eller 40 X komma på vattenskiljaren, 510 km. eller något öfver
24 X falla på innanvattnen, och alltså 750 km. eller nära 36 X
ligga utanför alla naturgränser (däraf måhända 14 % kulturgräns).
Lägges åter Finnmarksgränsen till, så ökas vattenskiljarens
andel med 280 km., innanvattnens med 360, och hela den gränslinje,
som Sverige har att representera, närmar sig 3 000 km. längd.
Procenttalen förändras därmed till 38 X på vattenskiljaren, 30 X på
vattnen och 32 % på af naturen icke anvisade gränser; af hvilken
sistnämnda kategori endast 10 X kunna betecknas som hvilande
på historisk grund.
Geopolitisk analys.
Det vanliga talet om naturliga gränser gömmer oklarheter i både
form och innehåll.
Å ena sidan är uttrycket tvetydigt, alldenstund språkbruket
anländer ordet »naturlig» i tvenne meningar: dels mera pregnant såsom
betecknande »i naturen grundad», dels i den öfverförda bemärkelsen
af »påfallande lämplig». Lägges den förra betydelsen till grund, så
skulle alla kultur- och konstruktionsgränser vara onaturliga; tages
åter den senare bemärkelsen, så kunna vissa kulturgränser (t. ex.
språkgränser) mycket väl befinnas naturliga, medan vi tvärtom
skola finna flere naturgränser i hög grad onaturliga som politiska
gränser.
Å andra sidan går man ofta för långt i konstruktion, då man
exklusivt betecknar en gränslinje såsom »den naturliga» i motsats
mot alla andra som onaturliga. I verkligheten gifvas sällan så skarpa
motsatser. Det råder vanligen i stället endast en gradskillnad; där
stå bättre gränser emot sämre, relativt goda emot relativt dåliga.
Någon absolut »naturlig», oföränderligt själfskrifven gräns känner
kartan knappast — det skulle då vara oceanens kust eller
inlandsisens rand.
Ymer, 1899.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
