Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lämnade mycket öfrigt att önska, och äfven de större befunnos behäftade med fel
i konstruktionen. För denna karta har valts skalan 1 :2 mill., och den är
konstruerad med användande af en konisk projektion, skärande jordytan vid
parallellerna för 61° 15’ och 64° 45’ samt med medelmeridian genom Helsingfors.
Antalet använda trigonometriskt bestämda punkter utgör omkring 500. Med hänsyn
till gränserna har denna karta en nyhet så till vida, att den angifver gränsen
mellan Finland och Norge enligt den 1896—97 verkställda rågången, hvarigenom
östligaste råpunkten flyttats omkring 21 km. mot öster, nämligen till 29° 20".
Kartbladet u:o 2 lämnar med sju olikfärgade höjdskikt en vacker reliefartad
bild af höjdförhållandena. Fullkomligt försvinner härigenom föreställningen om
de långsmala landåsar, som finnas på så godt som alla kartor öfver Finland utom
R. Hults senaste skolkartor och de i enlighet därmed af mig och Byström
utarbetade skolkiirtorna. Dessa s. k. åsar äro endast gränser mellan olika
vattensystem, och dessa vattendelare ligga vid olika delar på en mycket olika nivå och
bilda alldeles icke sammanhängande höjdsträckningar. Så t. ex. intages
vatten-delaren mellan Enare sjö och de floder, som flyta till Östersjön, på vissa
ställen af kärrmarker på en höjd af 250—300 m., hvilka afbörda sitt vatten både
mot N. och S. Randmoränen Salpausselkä med sin på ett afstånd af 20—30
km. följande parallelkam är naturligtvis ej att förväxla med dessa s. k. åsar. Af
kartan framgår vidare, att medan Saima-området är en ganska jämn platå på
omkr. 100 m., företer trakten kring Päijänne, i synnerhet den västra stranden, en
rik omväxling af brant stupande berg, grusbackar, dalar och sjöar.
Kartbladet 3 framställer berggrunden icke blott inom Finland utan ock i
angränsande delar af Sverige, Norge och Ryssland. Den detaljerade geologiska
kartläggningen har mot norr ännu blott fortskridit till en linje ofvan Kaskö och
Joen-suu, hvarför ej norr därom de olika till urberget hörande bergarterna kunnat
utmärkas. Berggrunden under de lösa jordlagren ö. och v. om Ladoga är såsom
ännu outforskad obetecknad. Som bekant äro alla de bergarter, som
sammansätta Finlands berggrund, af mycket hög ålder, så godt som uteslutande tillhörande
arkeiska komplexen och algonkiska gruppen.
Medan på berggrundskartan det skylande täcket af lösa jordarter tänkes
af-lägsnadt, är detta på kartan 4 återgifvet ensamt för sig. I ögonen fallande är
skillnaden mellan de i landets inre delar förhärskande steniga
morängrusbildnin-garna och de i stora delar af kusttrakterna sammanhängande leraflagringarna.
Inom bägge finnas långsträckta åsar, ofta åtföljda af jämnare sandfält.
Lappland visar häruti en stor- olikhet, men detta, särskildt hvad beträffar frånvaron
af de s. k. rullstensåsarna, beror till stor del på obekantskapen med detta område.
1 stället för de rvggformiga åsarna finner man mångenstädes där gyttringar af
bikupformiga kullar och nedanför flera lappska fjäll kolossala anhopningar af
rullstenar, s. k. fotåsar. Torfmossar intaga V» af landets areal och förekomma
ganska jämnt fördelade inom landets alla delar. Med hänsyn till Finlands nuvarande
ytkonfiguration och beskaffenheten af de lösa jordlagren är det ett af Europas
yngsta land.
Den meteorologiska afdelningen på kartbladen n:o 5 till och med n:o 10 a
är hufvudsakligen grundad på de vid den meteorologiska centralanstalten för åren
1881—1890 efter gjorda iakttagelser utförda arbetena. Härigenom ha dessa
kartor fått en hög grad af tillförlitlighet.
Huru frestande det än är att ingå närmare i ett studium häraf, måste jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
