Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a Häft. - Den svenska expeditionen till nordöstra Grönland 1899. Af A. G. Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drifver förbi polen mot Grönland. Med denna drift var det som
»Fram» fördes, och äfven hon skulle drifvit söderut långs
Grönlands ostkust, om icke SVERDRUP norr om Spetsbergen lyckats föra
henne ut ur isen. Af ishafsfararne är denna is fruktad, ty många
äro de förlisningar, som i densamma ägt rum. År 1777 innestängdes
sålunda på en gång i isen mellan 74:de och 75:te breddgraden
nära femtio fartyg, af hvilka tolf stycken, efterhand som de drefvo
söderut, krossades, och af hvilkas besättningar öfver 300 människor
omkommo. När den yngre SCORESBY 1822 gjorde sin på
upptäckter så rika färd till östra Grönland, var han nära att förlisa i
isen, och ett annat hvalfångarefartyg försvann samtidigt med man
och allt. Samma öde drabbade 1833 något längre söderut den
franske löjtnanten BLOSSEVILLE på örlogsbriggen »La Lilloise». Men
vi behöfva ej gå så långt tillbaka i tiden, utan erinra om den
andra tyska polarexpeditionen 1869–70, då »Hansa» blef fast i
isen vid 73° 25’ n. br., med densamma dref söderut och slutligen
krossades och sjönk utanför Liverpoolkusten.
Emellertid äro isförhållandena här, såsom allestädes inom
polarområdet, underkastade stora växlingar. Ena året ligger isen
långt österut, och då är den vanligen äfven glesare, andra år
träffas isen först betydligt närmare kusten, men uppgifves då oftast
vara hoppackad och tät. Vindar och strömförhållanden utöfva
naturligtvis härvidlag stort inflytande, men mellan 73:dje och 75:te
breddgraden torde man, åtminstone med ångare, de flesta år hafva
god utsikt att nå in till kusten. Den skotska hvalfångaren kapten
TH. ROBERTSON hade redan före afresan meddelat mig, att af de sjutton
år han gått på denna kust, har det endast varit ett (1897) då han
icke kunde komma in under land. Men det är tydligt, att endast
ett starkt ishafsfartyg, särskildt byggdt för att tåla pressningar
och med en stark bog, som kan ramma isen när så fordras, här
har någon utsikt till framgång.
Delvis uppehållna af tjocka, följde vi nu iskanten från udde
till udde, spejande efter lämpligt ställe att tränga in. Men
allestädes låg isen tät och packad, och först kl. ett på morgonen den 27 juni
vid 73° 12’ lat. och 5° 10’ västl. long, kunde vi bryta oss in genom
den yttre isen till en stor klara innanför den tätare kanten. Det
kostade oss många hårda knuffar, men väl därinne var det som
hade man kommit till en insjö, så lugnt låg vattnet där, utan
dyning, ty isen skyddar för denna. Isen såg lofvande ut, och vi höllo
kurs mot nordväst. Vi hade fågelvägen omkring fyratio svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
